Världshistoriens fetaste diss

En av mina favoritexistenser är en 18-årig Chicagorappare som heter Tink G. Hon beskrivs ofta som del av en våg av rappande tjejer som plötsligt vuxit upp ur jorden. Gör man lite bättre research inser man dock snart att tjejer faktiskt alltid droppat feta rim med cool attityd. Minst sedan Roxanne Shanté började spotta i början av 1980-talet i alla fall, det beror lite på var man vill börja sin historieskrivning.

Man skulle till exempel också kunna börja vid Hedvig Charlotta Nordenflycht, född 1718. Det vill till exempel jag göra, eftersom hon skapade världshistoriens objektivt sett fetaste diss någonsin. År 1761 blev Nordenflycht nämligen så förbannad på upplysningsmannen Rousseaus kvinnohatande filosofier att hon doppade fjäderpennan i bläckhornet och argt plitade ned en svinlång och perfekt rimmad dissdikt, i vilken hon fullkomligt mördade hans töntiga böcker. Drygt ett och ett halvt århundrade innan Sverige fick allmän rösträtt, när Marie Antoinette bara var en bortskämd sexåring och Frankrikes bönder inte ens börjat tänka på att storma Bastiljen, pratade Nordenflycht om kön som en social konstruktion och argumenterade syrligt för varför kvinnor bör få både utbildning och makt. Med flow, vits och intellekt som ej är ur denna värld. Lite som Tink G, fast med mindre sex och pengar och mer intellektuell lärd 1700-talslingo.

Nordenflychts nbsp;Fruentimrets försvar, emot JJ. Rousseau nbsp;behandlar mängder av historiska kvinnor och hur de gjort ägiga saker – hur Kleopatra regerade, Korinna spöade Pindaros inte mindre än fem gånger i antikgrekernas poesitävlingar och Aspasia var lärarinna till både Sokrates och Perikles. Efter 33 sidor ( ) avslutar Nordenflycht med att stilfullt insinuera att Rousseau bara sa elaka saker om kvinnokönet eftersom han blivit förolämpad av en fröken. Alla andra anledningar var ju bevisat otänkbara.

Hade Nordenflycht inte varit en kvinna som skrivit feministiskt på svenska hade nbsp;Fruentimrets försvar nbsp;räknats som världslitteratur, eftersom det är så förbannat skickligt skrivet. Men det är väldigt få historieböcker som omskriver henne som den intellektuella superstjärna hon var. Precis som Roxanne Shanté och andra rappande kvinnors ägighet lyser med sin frånvaro i glansiga hip hop-historiska böcker och samlingsplattor.