Om Borg bröt på spanska

Alla som studerar har nog någon gång stött på den där lektorn som då och då brister ut i ett stort förundrat leende, vevar lite med armarna, och påtalar att allt – ALLT – i världen runtomkring oss tillhör just vårt specifika ämne. Allt är biologi säger biologen på sitt håll. nbsp;Allt är historia säger historikern någon annanstans. Att allt är retorik är således mottot som jag har levt efter som retorikstudent, det vill säga att allt som vi ser hör, upplever, och tolkar har någon form av påverkan på oss och därför kan ses i termer av argumentation.

Inom retoriken brukar vi prata om två olika sorters ethos eller bilder av oss som talare – en som vi inte kan påverka och en som vi kan påverka. Retorikens kraft finns i den sortens ethos som vi själva kan vara med och forma genom hur vi talar, och som vi kan bli bättre på genom studier och övning. Vad vi inte kan påverka är hur vi blir bedömda på förhand, men ironiskt nog tippar jag på att det är just dessa förutbestämda förutsättningar som väger allra tyngst när vi ska hålla tal. Lek med tanken att vi byter ut finansminister Anders Borg mot exempelvis en kort kvinna i rullstol som bryter på spanska. Få skulle ta en sådan finansministers råd på samma allvar, hur förtroendeingivande och kompetent hennes tal än var.

För att kvinnan i rullstol ska kunna bli finansminister krävs alltså mer än retorik; det krävs normkritik. Vi måste ifrågasätta bilden av hur en finansminister ska se ut och vara, precis som bilden av alla andra typiska roller. Annars riskerar vi att i vår bekvämlighet acceptera vad vi tror oss inte kunna påverka, vilket leder till att människor som har viktiga saker att säga aldrig kommer få chansen göra sin röst hörd. nbsp;

Men vem har sagt att retoriken inte kan vara normkritisk, och att normkritiken inte är retorisk? nbsp;Alla använder vi oss av och påverkar normer, inom retorik såväl som historia och biologi. Därför har vi också chansen att kritisera normerna och omvärdera dem, något som jag hoppas var och en av oss tar tillvara på när vi har möjlighet. Då kan vi också fortsätta hävda vikten av våra respektive ämnen med värdighet.