Det skamfria året
För någon sommar sedan sedan befann sig min kompis på en klubb någonstans i Östeuropa. Tidigare den kvällen hade hon blivit lite sådär förtjust i en snygg kille som bodde på samma hostel. De hade tagit en öl tillsammans, men sedan hade han tyvärr dragit iväg. Som tur var nämnde han vilken klubb han skulle till, och som av en händelse hade min kompis och en vän till henne nu hamnat på samma ställe. De irrade omkring lite oroligt, men så äntligen dök hans snygga ansikte upp några meter bort. Min kompis blev då så till sig, att hennes kropp flippade ur totalt, och började blöda näsblod. Vännen drog paniskt in henne på toan och halade fram en tampong för att stoppa flödet, och snart hade toknäsan lugnat ned sig igen. Så min kompis drog ut tampongen, skyndade ivrigt ut på klubben igen och hoppades för allt i världen att den snygga killen var kvar. Det var han. Hon gled fram och hälsade. Han hälsade tillbaka, och tittade på hennes vänstra hand. Hon tittade på sin vänstra hand. Och insåg plötsligt att i den låg en genomblodig tampong.
Det som är en sådan tur för henne, är att hon nu kan se tillbaka på den här historien utan tillstymmelse till känslan pinsam. Tack vare ett nyårslöfte från ett annat geni till kompis jag har så är år 2014 nämligen Det skamfria året. Och under Det skamfria året går livet till såhär: 1. Man gör något. 2. Det känns pinsamt. 3. Man inser att det ju är Det skamfria året. 4. Man slutar skämmas. nbsp;
Så enkelt är det. Och genialt. För det är ju är ett sådant evinnerligt slöseri med tid, förnuft och känsla att våra hjärnor ska gå omkring och skämmas över att de tillhör kroppar som får mens eller att de berättar överdrivet mycket saker för bekanta när de är fulla. Istället skulle de ju kunna lägga energin på att tänka på ett botemedel för aids, nya bullrecept eller hur vi ska väcka Biggie till liv igen. Så länge man inte gjort någon annan förnär har man inget att skämmas över, inte ens om man råkat gå omkring med en blodig tampong i handen på en klubb. Och det som är mest förunderligt finurligt med Det skamfria året är att det faktiskt fungerar. Bara att bara säga till sin hjärna att sluta skämmas, och så slutar den. Jag vet att det låter för bra för att vara sant, men prova själv, det funkar.
Elinor Ahlborn läser retorisk och litterär kommunikation. Hon sitter även i styrelsen för Studentradion.
Tidigare Ergokrönikor av Elinor Ahlborn
11/4 2014 Lätt mat med konserver
7/3 2014 nbsp;Världshistoriens fetaste diss
31/1 2014 nbsp;Slår slint i kötthuvudet
20/12 2013 nbsp;En norénsk jul
12/12 2013 nbsp;Produktiv prokastinering
22/11 2013 nbsp;Fira med fiskdamm och tårta
25/10 2013 nbsp;Dags att begrava stridsyxan
27/9 2013 nbsp;Snart inne vara elak