Den malplacerade ringsignalen

När jag vaknar till från min slummer slår jag inte upp ögonen direkt. Istället spetsar jag instinktivt öronen – och inser att jag har lockats ur sömnen av det behagliga ljudet av skvalpande vågor som slår in mot land. Längre bort, säkert en bra bit ut ovanför vattnet, kan jag höra skrattmåsarnas hesa sång. Ah, lyxen i att kunna sätta sig i eftermiddagssolen på en bänk vid båtbryggan och nicka till en stund. Underbara semestertillvaro. Men vänta, sedan när har det stått en busskur här –

NÄSTA: OSLOGATAN

Jag rycker till och stirrar mig nyvaket omkring när en röst basunerar ut vår nästa hållplats. Jag sitter längst fram i UL-bussen. Framför mig rattar chauffören fram vårt fordon genom yrvädret, över ett vitt täcke av snö som totalt döljer den väg vi egentligen färdas på. Men han styr bara med en hand. Med den andra försöker han frustrerat nå sin mobiltelefon i handskfacket. Ringsignalen som den volymstarkt sprider består av de två mest klichéartade ljuden man kan tänka sig komma från en idyllisk sommarhamn: böljande vågor och skrattmåsars sång. Jag oroas inte av förarens oaktsamhet lika mycket som jag slås av hur komiskt malplacerad ringsignalen är i vår stads tredje dag av snöstorm.

Starten av den här terminen har inneburit en prövning för mig. vadärheltid , undrar vi på Ergo. Men varärsolen är en sociala medier-fråga som lika gärna hade kunnat ställas. Att hitta energin till att komma igång med det stora C:et – C-uppsatsen nbsp; – samtidigt som jag förvägras nittio procent av mitt D-vitaminbehov är inte en särskilt lyckad kombination. Det är lätt att längta bort just nu.

Jag hoppar av vid min hållplats och rusar hem i bitande motvind. Väl hemma sätter jag mig vid datorn och kikar igenom mejlinkorgen. Ett reklamutskick från en resejätte lockar mig bort med löften om solljus och värme. Jag sneglar till vänster på det uppsprättade kuvert som innehåller informationen om min nuvarande CSN-skuld. Till höger ligger en trave med akademisk litteratur som omgående behöver transformeras till en fyrtio sidor lång Word-fil på min dator. Times New Roman, 12 punkter, 1,5 radavstånd. nbsp;

Men det är väl bara att göra det bästa av situationen. Jag söker fram en ljudfil på nätet och klickar igång den. Skam den som ger sig , tänker jag och sjunker ner på golvet framför elementet, trär på ett par solglasögon och riktar skrivbordslampan rakt i ansiktet. Från datorhögtalarna strömmar det behagliga ljudet av skvalpande vågor ut. Och långt borta, mot horisonten, kan jag ana en flock av hesa skrattmåsar.