Drömmar om framtiden
Kommer jag någon gång kunna flyga?
Jag var 6 år gammal, pappa hade sjungit alla mina favoritvaggvisor i sångboken i hopp om att snabbt få mig att somna. Jag blundade och kom ihåg drömmen jag hade haft kvällen innan. Jag drömde att jag flaxande med armarna, lättade från marken och kunde flyga, högt över staden. Känslan var underbar, och jag undrade om denna dröm någon gång skulle bli verklighet.
Vi har alla drömmar – allt från att bli klar med sin utbildning, vara engagerad i nationslivet, komma in på läkarprogrammet, eller dricka 100 Vodka Red Bull innan midsommar.
På 1400-talet hade Leonardo da Vinci en dröm om att vara den första människan i världen att flyga. Hans dröm förblev skisser på ett papper och det skulle gå hela 500 år innan de amerikanske bröderna Wright förverkligade hans flygdröm. Istället tog da Vinci fram penseln och målade Mona Lisa och idag är han känd som både konstnär, arkitekt, uppfinnare och vetenskapsman.
Jag tror att drömmar förändras hela livet, och precis som för da Vinci har mina drömmar gjort det, (då kanske bara på en lite mindre avancerad nivå). Jag var grym på att rita på dagis och ville bli konstnär. Jag gillade att baka och villa öppna mitt eget konditori och göra marsipanfigurer. Sophämtarna i mitt grannskap var mina bästa kompisar. De var tuffa och stod bak på bilen i fart. I bland fick jag sitta med i sopbilen när de kom och plockade upp våra sopor. Självklart ville jag jobba med dessa sköna killar när jag blev stor. När jag blev tonåring ville jag vara med i Lilla Melodifestivalen och skickade in en video till SVT. Och efter studenten drömde jag om att bli bartender på Ibiza.
Idag är jag 24 år och drömmer om att bli journalist. Jag gillar att skriva och önskar att inspirera, underhålla och få människor att se världen på nya sätt. Jag hoppas på att komma in på journalistutbildningen i Uppsala till hösten. Då måste jag vara klar med min kandidatexamen och läser därför 60 högskolepoäng denna termin. Om det är möjligt att läsa 200 procent? Egentligen inte, man måste prioritera bort saker. Utgång två gånger i veckan är inte längre en självklarhet, kompisar ser man mer sällan, och träna ja, det har jag inte gjort på snart tre månader Men kommer jag in på journalistutbildningen, känns det värt det just nu.
Men fråga mig igen vad jag gör om tio år. Kanske hittar du mig som sophämtare med mina kompisar från barndomen eller bakom baren på en av Ibizas stora nattklubbar. Man kan inte förutspå framtiden, men drömmar är viktiga för att se fram emot den.
Pappa log, stängde sångboken och packade täcket kring mig, ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bare lite längre tid.
