Inte min parkett
Allt som är mitt står samlat i ett hörn av parkettgolvet. Själva parketten är inte min såklart: den fantastiska villan ska byta ägare, och varken jag eller någon av de andra i mitt snart upplösta kollektiv har möjligheten att ens lägga ett bud på den. Bastun ur vilken vi sprang för att kasta oss i snön, potatislandet vi drog upp små knölar ur och uteplatsen där vi grillade vårt vegankött – allt var bara till låns. (Till hyrs närmare bestämt, svindyrt till hyrs.)
Efter fyra Uppsalaflyttar på tre år packar jag som ett proffs. Maten (även torrvarorna) har jag genom noggrann planering sett till att äta slut på, och böcker ligger i små kartonger medan lättare saker ligger i stora. Jag stryker över gammal text på välanvända lådor och klottrar dit ny: ”kök”, ”jackor”, ”belysning”. Jag slår filtar runt tavlorna och drar om spännband. Efter min nostalgi- (och över huvud taget känslo-)lösa utrensning finns inte så farligt mycket grejor kvar att flytta. Jag kan det här.
Allt som är mitt i hela världen ryms i en skåpbil. Skulle jag försöka sälja hela rasket skulle jag kanske få 25 000 kronor. Och även om jag nbsp;hatar nbsp;att inte själv råda över när jag måste lägga ut en annons om ett skötsamt gäng som letar bostad – så är det någonting i det överblickbara som tilltalar mig. Jag känner mig lätt. Jag har en kontroll som jag inte skulle komma i närheten av om jag behövde oroa mig för kvadratmeterpriset på det där golvet – eller på mögelangreppen under det.
