Uppsala – det är komplicerat

Det är ett grått Stockholm jag lämnar bakom mig när snabbtåget rullar ut över Södertäljebron och kämpar sig söderut mot min hembygd. Jag kommer på mig själv med att tänka på Uppsala, att Uppsala klär bättre i grått än vad Stockholm gör. Att Uppsala klär i nästan allt. Jag konstaterar också att jag och Uppsala har en komplicerad relation.

Välkommen hit, välkommen hem. Om jag ska vara helt ärlig så har jag faktiskt aldrig känt mig så hemma som jag gör i Uppsala. Ända sedan första gången jag kom upp och hälsade på bästa polaren som fick visa mig runt, ända sedan vi satt i ekoparken på mitt livs första valborgsfirande, ända sedan den dagen har jag varit frälst. Jag har upplevt studentliv, nationsliv, en snöstorm på valborg och svettiga vårbaler. Men ändå vill man ibland bara försvinna därifrån.

Hur kan det komma sig? Hur kan man känna ett sånt behov av att lämna en plats där man trivs så bra? Jag funderar länge över frågorna. Det dröjer nästan ända till Katrineholm innan jag kommer fram till det enkla svaret.

Ibland måste man få sakna också. Det är lätt att bli överväldigad av Uppsala. Speciellt om man som jag tycker om att jobba på nationer och hitta på allt möjligt utanför studietiden. Det är lätt att glömma bort varför man kom dit från första början.

Uppsala är nog min favoritstad i Sverige. Det är därför det är så skönt att åka hem till västgötaslätten över en helg, för man vet att Uppsala står kvar där när man kommer tillbaka på måndagsmorgonen. Man hinner vara i sin hemstad och ladda batterierna, och sakna hela Uppsala ända tills man kommer tillbaka. Det kanske är regnigt, det kanske är grått, men det gör ingenting. Det är ändå hemma. Ha nu en trevlig helg så ses vi på måndag nbsp;