Inte mitt studentliv
Jag ser första avsnittet av ”Studentens lyckliga dagar” på SVT play, en miniserie i sex delar som följer några uppsalastudenter i deras vardag. Jag slår ihop laptopen med en smäll och tänker ”fan, det här vill inte jag vara en del av”. Det konstiga med den tanken är förstås att jag är en del av Uppsalas studentliv, att jag har varit väldigt engagerad i nationsverksamheter, men att jag inte i speciellt hög grad känner igen mig i den verklighet som framställs. Det här är ingen kritik mot de personer som medverkar, eller ett försök att motsäga att studentlivet kan se ut såhär, men jag vill ändå sticka ut hakan och säga att det inte är ett dyft representativt.
Jag har full förståelse för att SVT vill göra bra tv. På samma sätt förstår jag att till exempel min studenttillvaro inte hade gjort sig i den här produktionen. Ett evigt vankande mellan bibliotek och olika möten, i bästa fall en kväll där jag dricker grogg hemma hos någon kompis och lägger in gurka. I en värld av Paradise Hotel är vi nog ganska många vars liv mer liknar en tjeckoslovakisk dockteater, och jag respekterar att SVT vill göra ett program som fler än mina föräldrar vill titta på.
Nu vet jag förstås inte vad de kommande avsnitten ska handla om. Det kommer kanske vara idel stickcaféer, intressanta föreläsningar och diskussioner om jämställdhetspolicies. Det kommer kanske handla om studenter som har problem med att få ekonomin att gå ihop, inte för att de super upp allt varje månad, utan för att de sent omsider bytt inriktning på studierna och inte får CSN eller är ensamstående föräldrar och inte bara kan leva på nudlar i något billigt studentrum. Kanske kan det till och med få handla om vilken inkluderande plats nationslivet i Uppsala kan vara (med en brasklapp att det kan bli bättre), där personer som sticker ut från normen kan hitta en plats och frodas i vad som upplevs som en så konservativ och tillstängd miljö. Men jag tror inte det. Det är ju inte bra tv.
