Monologkillar – urtrist

Många som har sett Mr. Robot undrar vad jag menar när jag påstår att serien är snubbig. Missförstå mig rätt, mina invändningar till trots vill jag hävda att den är bra på många vis. Skådespeleriet är grymt, storyn är intressant, och porträtteringen av datorhackande är, så vitt jag har förstått, den första realistiska skildringen sedan, typ, för alltid. Det är egentligen bara en enda detalj som förstör hela serien för mig. Huvudkaraktären Elliots långa, släpiga monologer som handlar om:

1. Världen är ond.
2. Jag är ensam.

3. Världen är ond och det gör mig jätteensam.

Har vi inte sett samma fenomen hundra gånger förut? Det är alltid samma slags karaktär som håller monoton låda. En ensam men intelligent man, som lever på gränsen till psykisk kollaps, som kan se igenom världens falskhet och som längtar efter något nytt. Addera eventuellt valfritt drog- och/eller sömnproblem. Vi hittar versioner av honom i Taxi Driver, Apocalypse Now, Fight Club, noir- och deckarfilmer. Man kan till och med gå så långt bak i tiden som till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas för att hitta en tidig prototyp till den deppige, intelligente monologhållaren.

Nu är väl Doktor Glas ett pretentiöst undantag (jag är litteraturvetare, det är lag på att jag måste stoppa in sådant), men är det inte en typisk killgrej att gilla allt detta? Det är lite tufft med mörker, det är lite tufft att hata på etablissemanget och samhället, och särskilt tufft blir det när en kille rabblar allt med en så platt ton att den i jämförelse får Stephen Hawkings röst att framstå som en fågelsång från en näktergal på ecstasy. Det är det jag menar med att Mr. Robot är snubbig. Jag hade exakt samma problem med True Detective. Jag satt och bad till gudarna att Matthew McConaugheys karaktär i för en gångs skull skulle hålla tyst och låta mig njuta av en i övrigt sevärd serie.

Nej, killar som håller monolog är urtrist och har gjorts så många gånger förr. Pluggar man på universitetet så behöver man inte heller gå till film och serier för att uppleva långa, självbelåtna tankebanor som redan tänkts tusentals gånger förr – det räcker oftast med att gå på valfritt seminarium.