”Slötittande när det är som bäst”
Jag antar att det var på grund av Trumps valseger som jag dagen efter kollapsade i sängen med huvudvärk och feber. Lyckligtvis överlevde jag eftersom jag är ung och pigg, till skillnad från Leonard Cohen som uppenbarligen drabbades av samma åkomma och strök med på kuppen. Dagens seriekrönika var tänkt att handla om Black Mirror eller Westworld, men istället vill jag ta upp det program som gjorde mig sällskap genom febern och som fick allting att kännas lite bättre igen – en tecknad Disneyproduktion vid namn Gravity Falls.
Serien handlar om tvillingsyskonen Dipper och Mabel som över sommaren bor i staden Gravity Falls i Oregon med sin gammelmorbror Stan. Han driver ”the Mystery Shack”, en fallfärdig turistfälla som lurar dumma besökare på pengar. Men bortom alla fejkade skogsväsen som gammelmorbror Stan halvhjärtat tejpat ihop finns verkliga mysterier. Det är helt enkelt någonting övernaturligt med den lilla staden.
Människor ur min generation påstår ibland att barnprogrammen var bättre förr, men stämmer det verkligen?
För ett tag sedan såg jag allra första avsnittet av Pokémon, och jag är ledsen att säga detta, men det lär vara någonting av det sämsta som jag någonsin sett. Hur kunde jag vara ett sådant gigantiskt fan? Gravity Falls är så fruktansvärt bra i jämförelse tack vare dess karaktärsgalleri, story, och humor – vilket nog går att översätta till den betydligt kortare termen ”allt”. Liksom en Pixarfilm tilltalar serien alla åldrar på olika plan och jag har många gånger skrattat högt åt skämt som snarare hör hemma i ett avsnitt av The Simpsons än på den överdrivet familjevänliga kanalen Disney Channel.
Det här är slötittande när det är som bäst. Detta är mitt nya Seinfeld, mitt nya Futurama. Det här är en sådan serie där man blir kär i alla karaktärer och råkar streckkolla en hel söndag, och även om avsnitten är korta, blott 20 minuter, så är det 20 minuter som låter mig slippa tänka på någonting annat än den fantastiska värld jag har framför mig.
