Metanivåer av odödlighet

Det finns en lustig symbolik i hur TV-serien Game of Thrones handlingsmässigt sprungit om böckerna. Litteraturen får ta och maka på sig, det här är seriernas epok. Black Mirror, som nyligen fick en fjärde säsong, är en av mina personliga favoriter ur denna guldålder. Seriens avsnitt är fristående, men hålls samman av ett gemensamt tema, nämligen människans förhållande till teknologin. Även om vissa avsnitt har ett budskap som hamras en gnutta för hårt så älskar jag hur serien, med en oerhörd precision, lyckas gestalta fenomen som sociala medier och hur de skulle kunna se ut om de i framtiden drogs till sin spets. Det är en kolsvart och dystopisk bild som målas upp.

Men en episod i den nya säsongen sticker ut. Obs spoiler alert.
För ett tag lämnar Black Mirror sin cyniska världsbild för att istället utforska teknologins möjligheter. Tänk om vi i framtiden kunde ladda upp vårt medvetande till en server, där man i en paradisvärld, oavsett ålderdom eller handikapp, kan leva ett liv som ung och frisk. Tänk om vi, till och med, kunde välja att ladda upp vårt medvetande permanent efter vår egen död. Skulle det betyda att vi konstruerat evigt liv? Bekanta till mig som annars gillar Black Mirror avskydde detta avsnitt. Det var för positivt. Men för mig var detta avsnitt oerhört sorgset; För vad är det egentligen för slags liv dessa människor lever? Det finns en djup ambivalens i att leva i en odödlig dröm, där alla människor festar bort sina bekymmer och försöker glömma att allt i slutändan bara är på låtsas. Efter att ha spenderat några månader här i Berlin känns det som att många människor bedriver en liknande existens här – minus odödligheten, förstås.

Alla upplever vi svårigheter med att finna mening i tillvaron, och i slutet av detta avsnitt sätts mina tidigare uppfattningar i gungning. Plötsligt är det uppenbart att ett evigt och underbart liv inte nödvändigtvis är ett meningsfullt sådant. Och när eftertexten rullar till bilderna av en sorts himmel, ackompanjerat till Belinda Carlisles Heaven is a Place on Earth, som helt plötsligt förvandlas från löjlig 80-talsdänga till den utlösande faktorn i ett av de vackraste emotionella crescendon jag skådat, det är då jag förstår att även TV-serien kommer ha sina tidlösa mästerverk. Serien kommer förvärva sin plats där uppe, jämsides med filmen, dramatiken och litteraturen.

nbsp;