Hamburgaren som gav hård hud

”Berätta om när du jobbade på Max”, har en kompis bett mig flera gånger. Och det gör jag gärna numera, skammen över att få sparken efter en vecka har övergått i stilla förnöjsamhet över att kunna bjuda på mig själv med en lagom skojig anekdot.

För att göra en lång historia kort: i det löpande band-arbete som snabbmatsproduktion är finns ett system där man gör olika former av fingeravtryck i det svampiga brödet för att personen som slänger på den kräkfärgade dressingen ska veta om den beställda produkten är en Max Supreme, Max Deluxe, Max Retard eller vad nu hamburgare kan heta. I det här fallet var den personen jag, med stora svårigheter att hålla isär fingeravtryckens innebörd. Gång på gång fick kollegan som stod närmast säga åt mig att skrapa bort fel dressing för att lägga på rätt.

– Det blir en god hamburgare det här, sade han med illa dold sarkasm och fortsatte nynna på ”Wannabe”.

Nynnade gjorde dock inte chefen när jag vidtog samma åtgärd i hans åsyn. Vi kan väl säga att det var där min karriär i restaurangbranschen slutade, och lika glad för det är jag men gladast är nog restaurangbranschen.

Däremot har jag haft ett antal andra jobb, både före, under, mellan och efter studier. ”Non scholae sed vitae discimus” = ”vi lär inte av skolan utan av livet”, sade redan den romerske filosofen Seneca d.y. Visst hade han en poäng. Utan att göra mig skyldig till bildningsförakt vill jag påstå att det finns insikter och färdigheter man inte kan läsa sig till. Att vistas i djungeln vi kallar arbetsliv ger, förutom en och annan anekdot, hårdare hud.

Det senare är en bra egenskap när man får ett jobb man faktiskt vill ha, vilket förhoppningsvis händer förr eller senare. Även på din drömarbetsplats kommer du att möta motgångar, och en sågning av ett långt reportage som du lagt din själ i svider kanske mer än en underkänd hamburgare (speciellt om du är vegetarian). Du måste också kunna samarbeta med människor som du inte direkt är sugen på att dricka öl med.

Jag tänker på ungdomshemsföreståndaren som satt på en rast och skröt om att hon inte hade kommit för sent en enda gång i hela sitt liv, trots att hon varit en halvtimme försenad både till min intervju och när vi skulle mötas upp på min första praktikdag. Eller fotografen som var på lika gott humör som en stinkande disktrasa när vi gjorde ett ovanligt tungrott enkätjobb på stan en vinterdag när till och med snöhögarna huttrade. Människorna på gågatan ignorerade oss bakom uppdragna jackhuvor och fotografen muttrade ilsket att det var otroligt hur svårt det verkade vara att svara på en kort fråga. Eftersom jag har talang för att knyta band med bittra människor tillade jag att det var för jävligt vad kallt det var dessutom.

– Ja, men du måste ju klä dig efter väder, fick jag fräst i ansiktet.

Inte för att jag direkt blev glad, men jag bröt inte ihop. Det vill jag tacka Maxchefen för, bland andra. När jag tänker på studenter som vid 25 fortfarande aldrig ens har sommarjobbat på parkförvaltningen undrar jag hur de kommer att hantera nederlag, orättvisor och förödmjukelser när de en dag får ett kvalificerat arbete. De bästa överlevnadsstrategierna lär man sig på de tråkigaste jobben med de bajsnödigaste och gapigaste arbetsledarna. Jag fick ett fantastiskt tips från en kollega på Posten, för att stå ut med en kroniskt missnöjd chef: Tänk på hen som en seriefigur. Föreställ dig de ilskna orden i en pratbubbla med blixtar och bomber. Tro mig, det funkar för det mesta.

nbsp;

nbsp;

nbsp;