Att vara eller inte vara... genuint vacker
När jag var fjorton år gammal köpte jag tidningen Cosmopolitan. Varje utgåvas framsida pryddes av en oftast lättklädd kvinnlig figur framför en färgstark bakgrund. Korta rubriker om innehållet, för det mesta om skönhet och sex.
Redan med mina fjortonåriga ögon kunde jag förstå att tidningens budskap var att förändra (förhoppningsvis förbättra) läsarens status, utseende och liv.
Ibland fick en cool snubbe vara med. I en intervju kantad med några bilder – oftast tagna i en sportig kontext eller i en post-sportig kontext, liksom nyduschat halvnaket i omklädningsrummet – fick snubben berätta om sin syn på livet, och för det mesta om sina åsikter om skönhet och sex.
Kvinnors skönhet that is.
Jag minns att jag inte riktigt förstod varför det var viktigt med silikonbaserat glidmedel vid idkande av älskog i poolen eller varför jag nödvändigtvis måste ha x, y och z i handväskan inför sommarens utekvällar, men jag blev helt uppslukad så fort jag öppnade min tidning.
I utgåvan för maj månad fick en surfsnubbe förgylla tidningens innehåll. Eller kanske det var en snowboardsnubbe. Eller en motocrossnubbe. Slalomsnubbe? Struntsamma. I sin intervju med obligatoriska sportiga bilder delade han med sig av sin syn på livet, samt sina åsikter om skönhet och sex. En parentes: det förekom även en bastu med furuinredning och en löst knuten frottéhandduk.
Han tyckte om långt hår. Han tyckte om när en tjej var nyduschad, så att det långa håret hängde i ett blött trassel längs ryggen. Det var liksom genuint vackert.
Tio år senare har jag fyllt tjugofyra år, och jag tänker på den där artikeln ibland. Eller snarare, hur mycket jag tänkte på den där artikeln under mina nästkommande tonår – för den fanns ofta i tankarna. Varje gång jag hade gjort något med mitt hår; varje gång jag hade klippt av en bit dök den där artikeln upp. Men nu är jag ju inte genuint vacker.
nbsp;
Sedan jag fyllde arton har jag i hårväg haft axellångt som längst, med intentionen att spara ut det. Jag ville ju bli genuint vacker. Emellertid har jag alltid börjat längta efter saxen när mitt hår börjat nå mina axlar. Kampen mellan min önskan att ha långt hår som hänger i ett blött trassel längs ryggen och viljan att kunna ta en dusch utan att det ska behöva ta tre timmar (ja, jag har tjockt hår) för håret att bli torrt har under de senaste åren varit ett faktum. Den där artikeln har till och från hemsökt mig.
För tre veckor sedan rakade av allt mitt hår för tredje gången sedan jag fyllde arton. Idag tar det mig runt tjugo minuter att göra mig i ordning (att torka håret tar cirka tio sekunder), och jag vet att jag idag är så mycket mer än bara genuint vacker.
nbsp;
nbsp;
nbsp;