Amatörernas högtidsdag
Vi trycker ihop oss under ett paraply med två trasiga spröt. För tillfället duggar det bara och vi har fortfarande gott om öl. Från scenen mitt i Ekonomikumparken pumpas vinnarlåten från årets Mello – så dålig var den kanske inte? – och de belgiska jordgubbarna är söta. Jag faller ihop av skratt när någon drar ett dåligt men hejdlöst roligt internt skämt, mest för att att det håller värmen uppe. Sedan blir jag kissnödig.
Det är där och då jag frågar mig själv vem jag försöker lura. Ska jag ställa mig i den kilometerlånga kön till tre nedspydda bajamajor, för att sedan gå tillbaka till den blöta filten och frysa i två timmar till, eller ska jag gå hem och stanna där? Kura under en filt framför veckans osedda avsnitt av ”Hem till gården”? Det sistnämnda alternativet låter gudomligt, men det är ju valborg. Ingen i mitt sällskap skulle ens ta frågan på allvar om jag föreslog att vi skulle förflytta festen in i värmen. Det är ju valborg. Temperaturen är densamma som på julafton, men det är ju valborg. Ölen är kallare än mina blåvita fingrar, men det är ju valborg. Vilket annat datum som helst utom kanske midsommarafton skulle ingen som inte är hundägare vistas utomhus i det här vädret, men det är ju valborg. SMHI förbereder oss på snö, men det är ju valborg. SÄPO varnar för zombieapokalyps, men det är ju valborg.
Sällan har jag njutit så mycket av ”Hem till gården” som den gången. Och sällan känner jag mig så alienerad som regniga och blåsiga valborgsmässoaftnar. Jag är definitivt ingen innesittare utan har så länge jag kan minnas fått myror i kroppen bara av tanken på att inte lämna hemmet under en hel dag. Inte heller är jag en person som bangar fester. Men fest för mig betyder avkoppling och fina kläder, inte hackande tänder och fuktiga täckjackor. Jag har aldrig förstått konceptet att sitta ute till varje pris.
Jag vet inte vad jag ska göra på söndag, men tänker i varje fall inte frysa. Det lämnar jag till amatörerna.