Envis dumhet som räddar
Inför den här krönikans förarbete lånade undertecknad en trave böcker av och om Rousseau i en ambitiös-pretentiös urladdning, eftersom de aldrig lästes. Men när de skulle kånkas ut från Carolina Rediviva tjöt larmet i utgången till min förskräckelse. I händelser av extrem stress, under flygplanskapningar eller med misslyckade biblioteksutlåningar, kommer en människas sanna karaktär till kännedom. Detta kan leda till en del komplikationer; gifta makar som genomlevt en flygplanskapning – men överlevt – löper större sannolikhet att skiljas efteråt, då den människa man tror sig känna visar en helt ny sida i tumulten. Min impuls drabbade emellertid inte min icke-existerande livspartner utan endast mig själv, att fly långt härifrån.
Och det är väl inte så underligt att frihetslängtan tilltar när sommarlovet är så nära. Jag famlar varje sommar efter nya intressen att utveckla och i år har ett litet enmanstält införskaffats. Det är alltså naturen och flykten som hamnat i fokus, att kunna fly ut i vildmarken när det fordras, tyvärr upptas de största delarna av Uppsalas närområde av antingen cellulosaodlingar eller mer konventionell odling, men det finns små naturliga guldkorn ute i spenaten.
Nu i maj invigdes tältet och mycket förväntansfull övernattade jag ute i skogen. Det är lite svårt att förklara, men det finns en andlig dimension i detta. Jag är en hopplös naturromantiker och när en väldig vilja att finna något övernaturligt ute i urskogarna, långt från städernas förutsägbarheter: tomtar, troll, vättar eller näckar. Men till min stora besvikelse märktes inga väsen, inte ens några mystiska ljud i natten. Nedslående. Men det kommer inte hindra mig från att fortsätta leta efter mystik ute i naturen under fler tillfällen i sommar, för ju fler gånger man upprepar något, desto större är möjligheten att det blir ett annat utfall, eller hur?
Det tar mig tillbaka till Carolina Rediviva. Hur löste sig intermezzot med böckerna? Någon har hävdat att dumhet är att upprepa samma sak och förvänta sig skilda resultat. I sådana fall är min dumhet slående, för efter att ha fångat sirenernas uppmärksamhet en första gång backade jag undan för att uppsöka utlämningen – som av någon anledning var borttrollad i dessa renoveringstider – så det fanns inget annat alternativ än att försöka forcera utgången ännu en gång. Alarm Jag fumlade efter mitt kvitto – och visst, alla de lånade böckerna var utlånade till mig. Jag försökte en sista vända, förberedd på att kasta in mitt stöldgods i museishopen och storma ut. Men nu tjöt inget larm. Det verkade som att min envisa dumhet kom att bli min räddning.
