Dissen med stort D
Jag blev så brutalt dissad häromdagen att jag började kippa efter andan. Vi är säkert alla medvetna om att det är intensiva dagar för många här i Uppsala under reccetiden. Det är inte alltid man hinner piffa till sig, och som en medlem av det så kallade kvinnliga könet så kan det ofta bli extra uppenbart när man väljer att inte prioritera smink och hårtvätt över plugg och festligheter. Så när jag satt tillsammans med ett gäng bekanta och skulle käka frukost häromdagen, i otvättat hår, gårdagens outfit och utan några ansträngningar till förskönande effekter så fick jag motta den. Dissen. Med stort D.
”Beatrice…?” sa han, med ett tveksamt tonfall, som om han var osäker på om han verkligen borde säga det han nu höll på att säga.
”Jaa?” Jag kände på mig att det var något spännande han skulle berätta för mig nu. Då började han tveka, som om han ångrat sig, men nu hade han väckt min nyfikenhet. Jag tjatade på honom, han skulle inte få dra sig ur nu Med alla de klassiska argumenten lyckades jag övertyga honom, har man sagt A måste man säga B, och så vidare Efter många om och men så sa han det då till slut. Det han suttit och tänkt när han såg mig sitta där vid frukostbordet.
”Du ser ut som någon som redan har en pojkvän.” sa han.
”VAAA? ? Huuuur kan du säga något sådant??” var min första reaktion.
Det var alltså ungefär här som jag började kippa efter andan och
gestikulera mycket dramatiskt i ett försök att verkligen visa hur
otroligt, enormt och fruktansvärt förolämpad jag kände mig.
Till historien hör att jag är vad man brukar kalla för supersingel, och
inte är i närheten av att ha någon pojkvän/flickvän eller någon annan form av erotisk romans på G i nuläget. Så den tog nog lite extra hårt. Men jag förlåter dig ändå, du som dissade mig så brutalt. För nu kan jag stolt säga att jag står upp för kvinnors rätt att visa sig utan smink bland allmänheten. Och ärligt talat, under dessa intensiva tider, så länge ingen klagar på hur jag luktar så är jag nöjd.