Hjälpande händer knuffar inte nedåt
Det är lite ”goddag yxskaft” över samtalet. Politiker, vicerektor, Studenthälsans chef och vice kårordförande har samlats för att reda ut hur de ska vända den oroväckande trenden med ökande psykisk ohälsa på universitetet. Alla talar om att förändringar behövs, men ibland tycks de mer angelägna om att berätta vilka insatser och resurser de redan erbjuder för stressade och ångestridna studenter. Om man läser Uppsala studentkårs rapport om studenternas psykosociala arbetsmiljö är det uppenbart att kurser i studieteknik, fadderverksamhet och studievägledare inte räcker till. 38 procent av Uppsala universitets studenter uppger att psykisk ohälsa gör det svårare för dem att klara sina kurser.
När jag var student visste jag mycket väl hur man gjorde när man skrev uppsats. Ändå gick det bara inte. Jag saknade levnadsteknik, inte studieteknik. Tanken på att söka upp studievägledaren slog mig aldrig. Hon hade mest sett sur ut när jag något år tidigare ansökte om studieuppehåll, och skulle ju knappast skriva uppsatsen åt mig.
En tjej i publiken berättar däremot att hon haft ett samtal med sin studievägledare i samband med att studierna hamnat i träda medan hon försökte få allt annat i livet att fungera. Det var nog några år, sedan, men det hörs att hon fortfarande är upprörd över att studievägledaren sagt åt henne att hoppa av sin utbildning.
Jag kan knappast döma ut panelen för att de inte hittar någon quick fix mot studenters psykiska ohälsa på två timmar. Av deras samtal att döma förstår de mycket väl att problemet är mångfacetterat och inte isolerat till studentlivet. Men de bör komma ihåg att frön som sås med stumma fingertoppar sällan växer upp till levande träd. När man befinner sig i en svacka kan en missriktad hjälpande hand lätt knuffa ner en ännu djupare. Det räcker inte att anställa personal som ska ta emot personer som mår dåligt, kan de inte fånga upp vad den enskilda behöver höra är det bara resursslöseri.
Min uppsats blev klar till slut, men det kan tänkas att det tagit mindre än tre och ett halvt år om jag känt att jag haft någon att vända mig till.
nbsp;