Studentlivet är inte ljust och fräscht

Jag medger att jag aldrig har bott i Flogsta höghus. Däremot tillbringade jag mina första år i Hamberg, som vi infödda envisas med att kalla låghusen. Jag har senare haft kompisar i höghusen och druckit oräkneliga folköl på kvarterspuben Sernanders krog, i salig åminnelse. Flogstavrålet, Ica Väst och möbler som kastas från tak är en hyfsad del av min livshistoria. Det är omöjligt att stå oberörd inför beskedet att korridorsrummen ska byggas om till lägenheter.

Lite som om ens favoritgodis från barndomen skulle försvinna från marknaden. Även om man inte ätit det eller ens varit sugen på 20 år uppstår ett tomrum som inte går att fylla med något annat. Men det är just vad hyresvärden Heimstaden tänker försöka göra.

”Studenter vill ha ett modernt boende med eget kök”, hävdar de. Antagligen kommer de nyrenoverade lägenheterna att marknadsföras som ljusa och fräscha .

Visst finns fördelar med att inte dela kök med elva andra. Vegetarianen slipper få sin mat kontaminerad av köttsaft som droppar ned från hyllan ovanför i kylen. Den introverta med en släng av social fobi behöver inte möta sina rädslor varje gång hen är hungrig. Är man dålig på engelska är man glad att slippa skämmas inför korridorsgrannen som skriver masteruppsats om Shakespeares adjektivanvändande när man försöker fråga en ”intis” vart durkslaget har tagit vägen. Om du pluggar humaniora och hänger på Kalmar nation kan du vandra genom studentlivet utan att någonsin konfronteras med människor som röstar till höger om MP. Din lilla lägenhet blir lika trygg som din filterbubbla på nätet.

Berättelsen om Flogsta, den som delats av oräkneliga Uppsalaalumner sedan 70-talet och vars höjdpunkter ofta balanserar på lagens gränser, kommer aldrig mer bli densamma. Sernanders krog med sitt indragna utskänkningstillstånd stängde för gott 2006 och utan gemensamma korridorsutrymmen blir det knappast några fester för fler än sisådär fem personer. Risken att få en stol med spygrön sittdyna i huvudet en lördagskväll kommer antagligen att sjunka drastiskt.

Men kanske är det med Flogsta som med lumpen – bättre efteråt? När uppsatsångesten, den olyckliga förälskelsen, din hopplösa basgrupp och korridorsgrannens erbarmliga musiksmak inte längre är en del av vardagen, emulgerar de sig med skratten och förfesterna med utsikt över Ekebydalen i kvällssol. Få tidigare studenter som jag träffat vill vara utan minnena från Sernanders väg, ännu färre vill flytta dit igen. Detsamma kan sägas om nästan allt som hör studietiden till, oavsett hur man bott.

Eftersom jag inte är student och inte bodde i Flogsta ens på tiden jag faktiskt var det, är jag inte rätt person att uttala mig om ifall omvandlingen är bra eller dålig. Men en sak är jag ganska säker på: studentlivet kommer aldrig att bli ljust och fräscht.