I avgiftningstankar

Höj-och sänkbara sängar, vitt, en nål i armvecket, vitt och ännu mer vitt. Utanför fönstret glittrar solen i den nästan lika vita snön och livet pågår som vanligt, för de som inte är här. Jag tar en vända till kaffeautomaten i hopp om att lindra abstinensen. Möter en sänggranne som vänder bort blicken.

Nej, jag är inte inlagd för avgiftning. Snarare tvärtom faktiskt. Vid sju tillfällen ska jag ställa upp som försöksperson för ett företag som tar fram tobaksfritt snus. Inte nikotinfritt, men man får bara en prilla på morgonen och måste sedan avstå tills det är dags att gå hem klockan tre. Ett ganska soft sätt att invänta extra klirr i kassan. Eftersom jag inte behöver prestera något är snusbristen fullt hanterlig.

Teoretiskt sett är besöken här gyllene tillfällen att ägna sig åt böcker eller poddar som man ligger efter med, eller rentav jobba. I själva verket flyter jag runt i gränslandet mellan sömn och vaka utan någon som helst längtan efter att möta verkligheten igen. Inte ens när den innebär att jag får ta en prilla.

Eftersom jag aldrig legat på sjukhus men har en livslång förkärlek till berättelser som utspelar sig på barnhem, internatskolor och psykiatriska kliniker vill jag kalla miljön inspirerande. Tankarna går till Kazuo Ishiguros ”Never Let me Go” och jag föreställer mig intervjuerna jag ska ge när jag släppt min egen bejublade debutroman. Kanske ska jag ta med mig en laptop nästa gång jag kommer hit?

Fast jag vet ju att jag först måste avgifta mig från mitt värsta beroende – kravlöshet. Att sluta snusa verkar som en baggis i jämförelse med att sluta utnyttja alla tillfällen som ges där jag kan göra exakt ingenting.