Sviken av internet
Jag sitter i samma skinnstol hos samma frisör i samma gamla västkuststad där jag vuxit upp. Fastän jag sedan länge brutit med denna stad (och västkusten) kan jag inte bryta med denna frisör. Jag har det bara inte i mig att klippa det bandet. Så många gånger har jag väntat och låtit utväxten sprida sig innan jag lyckats få tid att åka hem till frisör (och familj).
Att slinga håret görs inte i en handvändning och för att tiden ska gå diskuterar vi allt som har skett sedan jag sist satt i hennes stol – om studentlivet, att regeringen går åt helvete – och vips så har en timme gått.
När jag lämnar salongen förundras jag under min promenad över hur lätt en frisör kan få en att känna sig självsäker och attraktiv på både utsidan och insidan. Den här frisören släpper jag inte taget om. Det slår mig samtidigt att denna frisör som jag träffat de senaste sex åren, som jag delgivit några av mina allra mest intima minnen, som jag alltid kommer att välja framför alla andra frisörer – denna människa kan jag inte ens efternamnet på. Efter den insikten dyker fler frågor upp. Hur gammal är hon? Har hon någon familj? Hur känner hon min svåger som hon nämnt ett antal gånger? Vem är denna kvinna som jag anförtrott mitt hår och mitt innersta åt i så många år?
Stående i kylan, några gator ifrån salongen ser jag min ”vänskap” med min frisör i ett nytt sken. Denna människa vet namnet på mina fyra systerbarn och att jag blev retad för att jag inte kunde uttala bokstaven s under mina tidiga skolår, men har aldrig avslöjat något om sig själv i detalj. Är jag en smula kränkt efter denna insikt? Ja. Vill jag åtgärda detta och på direkten påbörja en stalkerresearch? Absolut.
Efter en halvtimmes forskande lyckas jag inte hitta en enda detalj om denna mystiska kvinna. Sviken och förrådd av både internet och min frisör, börjar jag sakta släpa mig hem. I takt med att min explosiva irritation avtar frågar jag mig själv varför jag brusade upp över några ynka detaljer om en person jag träffar knappt tre gånger per år. Är det för att man idag, på bara några sekunder lätt kan få tillgång till en människas familjeträd femton generationer bakåt i tiden, vilken bok hen nyss läst och hur många stjärnor den fick eller vilken mataffär hen handlar i? Har jag blivit för luttrad av stalkereran vi lever i? Och egentligen: vad skulle jag med den här informationen till? Briljera med den vid nästa klipptid? ”Du är ju född 19**, har jag sett? Lika gammal som min svåger, det måste vara så ni känner varann.” Creepy.
Så hur ska jag släcka den törst jag känner efter att kunna min frisörs stjärntecken, och favoritfärg? Vänta på att utväxten återigen ska sprida sig och boka ny tid? Kommer jag kunna fråga henne om hennes efternamn rakt ut, utan någon speciell anledning? Nej, att fråga henne ansikte mot ansikte, där går gränsen.
