Ett par koppar mellan Ikea och domedagen
Tredje året på kandidaten. Vart har tiden tagit vägen? Jag börjar få ångest över framtiden. Ska jag läsa master direkt? Det var tanken, men jag är inte längre lika säker. Jag brukar se på ångest som att det är en ganska bred skala, där Ikea-ångesten är av det lindrigaste slaget och akut dödsångest i andra änden av skalan. Med 35 år och ett antal högskolepoäng är jag rätt bekväm med Ikea-ångesten, jag kan den vid det här laget. Däremot kämpar jag fortfarande med ångesten som hör till livsval och existens, exempelvis ”har jag valt rätt ämne?”, ”kommer jag att få jobb?”. Vardagsångest kan man nog kalla det, frågor som kanske aldrig riktigt får något svar. De känns för det mesta stora och avlägsna, men de finns där hela tiden, gör sig påminda. Som nu, när C-uppsatsen ska lämnas in om ett par månader. Det blir många koppar kaffe för att ta mig igenom dagarna, särskilt nu när vintern börjat. Som att inte min futtiga vardagsångest vore nog håller dessutom världen på att gå under. Så mycket att oroa sig över nuförtiden. Inte minst klimatet.
För några år sedan kom larmet om att kakaobönorna, och därmed chokladen, snart kunde vara ett minne blott. Med undantag för några få gånger per år, då jag helt obefogat kan moffa 100-200g på ett ögonblick, har jag inte mycket till övers för fettkakorna. Det som däremot ger mig ångest att tänka på, närmare dödsångesten på skalan, är vad som skulle hända om kaffebönorna tog slut. Tänk er att en dag plötsligt mötas av rubriker som ”Ett hekto kaffe sålt för $700.000 till privat samlare”, ”Ditt kaffe kan vara värt miljonbelopp”, ”Endast en kaffeproducent kvar i världen”, ”Slut på kaffe i offentliga sektorn”. Då är det inte längre bara mitt uppsatsskrivande som står på spel. Hur ska resten av samhället ta sig runt? Hur ska statsförvaltningen fungera? Särskilt då Sverige är världens näst största kaffekonsument räknat till liter per person och år, näst efter Finland.
Så får jag förstås dåligt samvete varje gång jag häller ut den där sista skvätten kaffe som kallnat i koppen. Jag tänker på kaffebonden som lagt ned tid, energi och pengar, kanske också kärlek på att odla bönorna som gjort kaffet jag dricker. Det får mig också att tänka på alla andra saker jag tar för givet. Rent vatten, både att dricka och tvätta mig och mina ägodelar med. Ett eget hem. Rösträtt. Tillgång till information och litteratur. Rätten till utbildning. Möjligheten att läsa vad jag vill, bli vad jag vill, att välja själv. De små sakerna bleknar i jämförelse.
Nu har det förvisso inte kommit något kaffelarm, och kanske slår jag på en aning för stor trumma med domedagsångesten. Men å andra sidan får det mitt uppsatsskrivande att verka lite mindre allvarligt, ungefär som att göra pärlplattor på dagis. Rätt nice.
Så kanske det inte är så dumt att skriva C-uppsats ändå. Vem vet vad jag kommer lära mig, och vart det kommer att leda? Även om ångesten säkerligen tittar fram då och då, så ska jag fortsättningsvis när jag pluggar njuta lite extra, både av kaffet och av skrivandet. Kanske jag tar en tur till Ikea också, bara för att.
