It's All over Now, Baby Blue
Jag har alltid haft svårt för avsked. Om jag fick som jag ville – det får jag aldrig – skulle vi inte behöva säga hejdå. Jag menar… jag kan sörja det faktum att Gustav Fridolin inte längre är en del av offentligheten och jag tycker inte ens särskilt mycket om Gustav. Vad gör han nu liksom? Står i något vägskäl och skriker könsord åt ungdomar som förgäves försöker ta körkort? Ingen vet.
Vissa dagar är bra dagar. Sådana då allting är som det ska, då ingenting ska förändras och ingen någonsin ska behöva dö. Idag är inte en sådan dag. Idag är papperstidningen Ergos allra sista dag.
Här skulle jag vilja säga ”hejdå” med hjälp av ett par människor som jag älskar. (Ingen av dem vet vem jag är men det spelar mindre roll.) Den första är en hund som heter Titas och han ser ut som ett livs levande misstag. Han är en tjock cylinder med långa smala ben och är typ bäst. Den andra är en gammal kvinna som går genom Uppsala med rullator och överviktig mops. Ena dagen drar hon mopsen, andra dagen drar den henne. Den som har sett dem och fortfarande inte tror på själens odödlighet och livslång kärlek är inte mänsklig. Den tredje är en man. Det enda vi vet om honom är att han heter Jörgen och inte ens det är sant. En dag klädde han av sig naken på Arlanda och hela mänskligheten frågade skeptiskt: varför? ”För att bli mer aerodynamisk” skrek Jörgen samtidigt som väktarnas klohänder släpade iväg med honom.
På Uppsalas gator, för att tala med Virginia Woolf, ”är skönheten åsidosatt och excentriciteten måste betala priset. Här ska man helst inte vara mycket lång, iförd en blå cape eller fäkta i luften med vänsterhanden.” För oss som tröttnat – på kylan, på socialdemokratisk stadsplanering, på undermåliga studentkårsbeslut – finns kanske, på en ensam startbana, ett väntande flygplan befolkat med Jörgen och människor lika aerodynamiskt nakna som honom själv. De står, visst gör de, i begrepp att utmana både naturlagarna, det sunda förnuftet och den svenska socialdemokratin. I en svartmålad Boeing 747 ska de försöka flyga till en destination som resten av mänskligheten knappt kan föreställa sig. De religiösa har många namn, men jazzkritikerna kallar den helt enkelt: det.
Planet lyfter… på radion spelar ”It's All over Now, Baby Blue” och allt är som det ska, ingenting ska någonsin förändras och ingen ska någonsin behöva dö. Det finns en plats där Tony Sopranos änder landar, där storleken spelar roll och Ergo fortfarande trycks. Möt oss där!
