Strippa, bolagsjurist eller lycklig?

En lagerarbetare, en willyshandlare och en aspirerande journalist sitter runt ett bord. Så olika och ändå så lika. Klockan är 23:15. Det nya året kommer närmare och närmare, med stormsteg. Alla ställer de sig frågan, vad ska jag bli när jag blir stor?
 
Vi människor har alltid ställt oss de stora frågorna och gjort allt vi kan för att få svar. Enligt vetenskapen så infaller den stora frågeåldern när vi är runt fyra år. Men dessa frågor känns precis lika viktiga när vi sitter ensamma i ett studentrum med kala vita väggar vart vi än vänder oss. Varför föds vi? Vad händer efter döden? Och varför måste jag äta selleri när det finns köttbullar i kylen och kebab nära till hands? Men bland dessa viktiga och komplexa frågor vi ställer oss, tycker jag mig kunna se en undangömd en, som väl egentligen är den viktigaste av de alla. Nog för att jag slår ett starkt slag för kebabfrågan, men ändå. Vad ska du bli när du blir stor? När jag satt runt bordet med en illa blandad grogg i handen började fundera på det hela. Har alla förutom jag en klar plan inför den stundande framtiden? Så jag ställde frågan till några stackare på nyårsfest strax innan det stundande tolvslaget bara för att få ett hum om hur mycket tankekraft de ägnat åt denna relativt vanliga fråga. Svaren jag fick var… ja, vad var de egentligen?
 
– Jag vet inte
– Strippa, jag är halvvägs! (med skämtsam ton).
– Socionom, eller vadå?
– Jag har tänkt större, men bolagsjurist kanske. Men ändra till justitiekansler bara för att flexa.
– Lycklig
 
Dessa svar är ett ganska representativt axplock av vad som sades runt det där bordet. De är nog faktiskt ganska representativt för de flesta bord faktiskt.
Men vad är det jag tycker är så stort med denna fråga? Och varför är svaren så intressanta?
Många händelser i våra liv värderar vi väldigt högt. Vi ser till att verkligen fira och högtidlighålla många av våra bedrifter och milstolpar. Vi föds, tar studenten, gifter oss och slutligen dör. Men det viktigaste av allt är väl ändå vad vi gör större delen av våra liv? Det som pågår nästan åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan under vårt cirka 47 år långa arbetsliv.

Frågan är självklart extra viktig för oss studenter som till och med in på nyårsfirandets småtimmar står med vänner och fiender och diskuterar jobbiga tentor, studieplaner och vad vi egentligen drömmer om att jobba med. Det är ett ständigt moln av oro och ångest som hänger ovanför våra huvuden och trycker ner våra axlar, vad ska allt detta egentligen leda till? Att besvara frågan är förstås ännu svårare. De flestas stora mardröm är kanske att hamna i en villa med Björn 45 som gillar bruna bönor och att ”laga saker”. Han lyssnar på Håkan Hellström, och trots att det låter som att grannen stryper katten Glenn så uppmuntrar du det bara för att det nästan gör att Björn kvalar in som en man med personlighet. Men bara nästan. Det kanske är det som är den stora farhågan. Att strunta i det där ekonomijobbet i New York, eller redaktörsjobbet på DN. Att istället viga sitt liv åt Björn. Känns kanske lite trist sådär i efterhand.
 
De bästa svaren får jag som alltid av pappa. Han är 52 år gammal och har således redan avverkat majoriteten av sitt arbetsliv. Men han säger än idag att han inte vet vad han ska bli när han blir stor eller vad han ska jobba med. Det tycker jag är svaret på frågan. Fundera på det, vad vill just du göra med livet? Men kommer du inte på något intelligent och snärtigt som min vän Knutsson som vill bli justitiekansler för att flexa så strunta i det. Alla frågor behöver inte svar.
 
Luta dig tillbaka, skruva upp volymen och låt Thåström bara blåsa rakt ut i atmosfären.
Vad ska du bli när du blir stor? Ska du bli som far och mor?