Annons
Annons
Bananfot på Carlings
Det där de små sakerna i livet som räknas...
Foto: Lina Svensk

Bananfot piggar upp


Jag härbärgerar orimliga mängder ilska mot omvärlden i förhållande till hur bra jag har det. Dagligen vill jag köra in pinnar i hjulen på cyklister som inte signalerar när de ska svänga, avgrundsvråla rakt in i örat på folk som tvångstränger sig på tåg, tunnelbana och buss innan folk hinner kliva av, roundhouse-kicka idioter i grupp som tvångsmässigt går på rad, tar upp hela trottoaren och vägrar flytta sig en millimeter när de får möte eller någon vill gå om deras sävliga jävla konstellation.
Senaste veckan har jag flera gånger hamnat i den där velighetsvalsen man hamnar i om den man möter inte fattar på vilken sida av en den ska gå. I och med att det har hänt vid upprepade tillfällen och jag är den gemensamma nämnaren inser jag någonstans att jag kan vara skurken i dramat, men jag vägrar acceptera det.
Velighetsvalsa mig once, shame on you – velighetsvalsa mig twice, också shame on you, din tafatta fan.
Men så får man väl varken tänka eller säga och absolut inte skriva i det här jävla landet.

Ja, ni hör ju hur jag låter. JAG hör ju hur jag låter. Faktiskt hör jag mig så mycket att jag vid flera tillfällen googlat “anger management”. Strategier som att “ta en promenad” eller “en timeout och djupandas” när man känner ilskan bubbla upp inom en kan förvisso fungera om man hinner uppmärksamma hatattacken i tid. Har vågskålen redan tippat till ilskans favör blir resultatet av en timeout dessvärre bara att jag blir arg av att det är så svårt att andas när man aktivt måste tänka på att andas. Och om ilskan uppstår medan jag är ute och går, som den ofta gör för att helvetet är andra människor på promenad, är det svårt att ta udden av ilskan med just en promenad.


Annons

Annons

Nej, den effektivaste metoden jag har funnit är att fylla den motsatta vågskålen för att väga upp den som fylls med vrede. Jag lyssnade nyligen på en podd där de avhandlade ämnet “delights” och fick en aha-upplevelse. Den närmsta tillfredsställande svenska översättningen jag kan komma på är “förtjusning” – det är det jag behöver fylla den andra vågskålen med. De små ämnena i livet som väcker en barnslig förtjusning till liv, som lägger sig som sockervadd i magen runt den sura uppstötningen av ursinne. Det kan vara nästan vad som helst, men den senaste veckan har det varit en skyltdocka på Carlings som bringat mig så mycket glädje att jag nästan inte invalidiserat en enda cyklist i min fantasi.

När jag och mina systrar var små kallade vi det “bananfot” när man satte på sig skon på fel fot. Hur många gånger skrattade vi inte åt grannungen som alldeles för högt upp i åldern inte fattade att höger sko ska sättas på höger fot. Carlings-dockan jag går förbi varje dag har alltså ett allvarligt fall av bananfot. Men det som gör mig riktigt förtjust är att den i övrigt ska se ut som en streetig, kalifornisk skejtare med precis rätt air av “I don’t give a damn”. Finishen kullkastas totalt när dess old skool-sneakers sitter på fel fot. Förtjusande eljest!

Nästa gång en snubbe speedar ut från Coop, fast besluten att han ska gå precis framför mig trots att han går cirka 25 procent långsammare än jag och trots att passagen i övrigt är helt öde (jo, det här hände så sent som förra veckan), ska jag, istället för att drömma om att ploppa in hans ögon i ögonhålorna med mina tummar, upprepa tyst för mig själv:
“En bananfot, två bananfot, tre bananfot…”

Lina Svensk är Ergos chefredaktör. (Foto: Sandra Gunnarsson)

 

 

Läs mer

2020-06-01 11:39
Jag såg en dokumentär på SVT igår, om IB-affären, där en av de som intervjuades var Jan Guillou. Han berättade om sitt…
2020-05-15 12:07
Vi visste att det skulle kunna komma till detta, men trodde nog inte på allvar att det skulle gå så långt…
2020-05-13 13:40
Efter att ha plockat ut min kandidat i höstas började jag ifrågasätta mina livsval och gick rakt in i en 23-årings…