Alla mina hem

Regnet stod som spön i backen och en isande vind slet i min kappa. Busskurens lampor fick kämpa för att hålla det påträngande mörkret på någorlunda avstånd. Det var en odräglig decembernatt, men ändå var jag inte särskilt pigg på att kliva på bussen som skulle ta mig därifrån. Det ruskiga vädret till trots så hade min utbytestermin i England varit en succé, och att säga adjö kändes bitterljuvt. Den nationella besattheten av te, den allmänna öppenheten och vänskapligheten hos befolkningen samt quizmaskinen på min favoritpub som jag matat med en orimlig mängd mynt de senaste månaderna skulle bli kvar i England, men det skulle inte jag. För nu stod jag alltså där i mörkret och vinkade hejdå till staden jag kallat hem under hela hösten, innan jag slutligen klev ombord på bussen och påbörjade resan mot det svenska hemmet.

Efter en lång bussfärd och en ännu längre väntetid vid gaten så klev jag slutligen på planet och lämnade England och utbytet bakom mig. Eftersom jag återvände till Sverige alldeles innan jul for jag direkt till staden där jag växte upp för att tillbringa tid med vänner och familj. Men hur mysigt det än var att hasa runt i raggsockor med en bok under armen och en lussebulle i handen utan några måsten, eftersom min hösttermin redan var avslutad och jag faktiskt hade helt ledigt, hör och häpna, så kände jag ändå hur jag liksom var på fel plats. Hemmet kändes inte längre som hemma.

Nyåret smög sig på och min återvändo till Uppsala likaså, och när jag rullade förbi stadens välkomnande budskap kände jag ett pirr i magen. I Uppsala möttes jag av det gamla vanliga gänget, sprudlande av energi och idéer för hur vi skulle maxa vårterminen nu när alla äntligen var tillsammans igen (är en pubrunda med ett besök på exakt varje nation fysiskt genomförbar?). Vägbyggena längs Norbyvägen fanns kvar och Carolinabacken var precis lika odräglig att kämpa sig uppför som alltid. Och ändå kändes det så rätt. Världen är stor och nya äventyr väntar framöver – hemstaden utgör en klippa i stormen att återvända till vid behov. Men just nu är det just här jag ska vara. Just nu är det här mitt äventyr finns. Så tack Uppsala, för att du är ljuset i mörkret när man känner sig vilsen, och för att du välkomnade mig hem.