Annons
Annons
Rorschach
"Tonerna från de olika dansgolven blandades ihop till någon obskyr Rorschach-bild i ljudformat."
Foto: Wikimedia commons

De snabba rusen


01:47 Triangeln. Jag har tagit mig hit fastän jag egentligen har som princip att alltid bara gå direkt hem. Har varit på för många efterfester och varit bakfull på för många morgonföreläsningar för att inte veta bättre nu. Jag har varit i den här staden för många terminer för att inte veta bättre nu.

Sann till mitt budord tackade jag vänligt men bestämt nej till efterfest. Våndades och njöt samtidigt när vännerna tjatade. Ljög ihop något om en tidig morgon, för att jag inte orkade förklara. Inte orkade att man alltid måste förklara. Ville bara vara ensam, i fred. Knappt hade jag fått min jacka, kramat hejdå och tagit tio steg från nationen innan det ändå kändes tomt. Skratten ekade bakom mig och blev tystare för varje steg jag tog i klackskorna. Tonerna från de olika dansgolven blandades ihop till någon obskyr Rorschach-bild i ljudformat. Hör du ”Från det högsta berg till det djupaste av dalar ska jag gå” eller ”I’m going Bonnie and Clyde without you”? Är du full och lycklig eller full och hjärtekrossad? Alla rymdes där inne, bland svetten, garderobsköerna och tequilashotsen för 56 spänn.

Jag rundade ett hörn och musiken blev tystare. Två tjejer stapplade förbi i klackar, högljudda gälla röster och vingel. ”Hon är för full” tänkte jag, men gjorde ändå ingenting. Jag fick lust att gå fram, samtidigt som jag verkligen inte orkade hantera den utåt sett stökiga situationen. Så jag tänkte ”Hon har ändå sin kompis” för att rättfärdiga att jag bara gick vidare hemåt. Så fort tjejerna gått förbi och det blev tyst igen drog jag en lättnadens suck samtidigt som det stack till i hjärtat. Nu var det enda som hördes i natten gruset som knastrade under mina skor och vinden som ilade förbi Domkyrkans torn. Tomhetskänslan blev starkare och jag såg framför mig vännernas glädje på efterfesten; om än låtsad, tillgjord, ytlig, så ändå glädje. En glädje som hörs och syns när tävlingen om vem som blivit fullast och kan säga de mest oväntade och roliga sakerna på efterfesten är i full gång.


Annons

Annons

Jag tog fram mobilen och letade bland kontakterna på Messenger. Jag visste att han bara var hemma ikväll och såg att han var online. Bestämde mig utan att aktivt bestämma mig, var bara tvungen att göra någonting för att stilla den där konstiga klumpen i magen. Så jag ringde.
”Tja, hur är läget?” svarade han hemifrån korridorsrummet. Jag hörde direkt hur glad han blev och en vindpust av dåligt samvete kom över mig. Blandades ihop med resten av de konstiga känslorna i magen.
”Heeej!” svarade jag. Jag märkte att jag svarade lite extra glatt, lite extra berusat, lite extra flickigt. En fasad för att slippa ta ansvar.
Och så kändes det lite bättre. Åtminstone på ytan.
   
01:47 Triangeln. Jag står ensam och väntar medan han springer ned de tre trapporna för att släppa in mig. Jag ska sova på hans soffa, vi vet ju att vi bara är vänner. Fast vi båda vet också att jag vet att han har känslor för mig. Jag är bara för ointresserad för att besvara känslorna, för cynisk för att ta dem på allvar och för beroende av dem för att neka dem. Och så fortsätter det. Jag undrar hur han orkar. Fast jag vet ju. Jag vet ju hur det är att vara han, och hur själviskt det är att vara jag. När jag känner mig ensam finns han där och det är så bekvämt. Precis som med tjejerna jag gick förbi tidigare. Jag vill leva upp till mina principer, men lyckas inte. Jag vill vara självständig, men lyckas inte. Jag vill vara starkare än att dras med i de snabba rusen, men lyckas inte. Är det det här – det här eviga ”jag tar tag i livet imorgon” – som är att vara en Uppsalastudent?

Och jag har varit på för många efterfester och varit bakfull på för många morgonföreläsningar för att inte veta bättre nu. Jag har varit i den här staden för många terminer för att inte veta bättre nu.
Och ändå vet jag inte bättre nu.
Inte heller i morgon.

Fler texter från signaturen Kakelbaren


01.03.20

Läs mer

2020-06-17 17:22
"What was just becoming thinkable at the turn of the century – a doctor to whom the oath is nothing but a convenient lie…
2020-06-01 11:39
Jag såg en dokumentär på SVT igår, om IB-affären, där en av de som intervjuades var Jan Guillou. Han berättade om sitt…
2020-05-15 12:07
Vi visste att det skulle kunna komma till detta, men trodde nog inte på allvar att det skulle gå så långt…