Klaustrofobisk kur mot pandemin
Efter att ha plockat ut min kandidat i höstas började jag ifrågasätta mina livsval och gick rakt in i en 23-årings version av en 40-årskris. Jag ville bort. 10 januari stod jag på Arlanda med en enkel till Bangkok. Thailand var då ett av de länder med flest coronafall och jag var osäker på om det var särskilt smart att åka – men nu eller aldrig tänkte jag.
"Om ljudet framkallar några känslor så ska man även bekräfta dem, 'Feeling, feeling, feeling, angry, angry, angry'. De orden repeterar jag nog mest."
För tre veckor sedan landade jag i Bangkok – nu står jag på tröskeln till ett buddhistiskt tempel. Ett tempel där man lär sig att meditera. I ett vimmel av orangeklädda munkar leds jag till en liten trästuga som ska vara mitt hem för de kommande tre veckorna. Reglerna är strikta. Under hela vistelsen ska man vara klädd i vitt. Man får inte prata, inte skriva, inte använda sin telefon eller dator, inte läsa, inte springa eller stretcha. Man får helt enkelt inte göra någonting annat än att meditera. Frukost serveras klockan sex och lunch klockan elva. Att äta någonting efter lunch är förbjudet.
Poängen med meditationen är att lära sig vara i nuet. Under meditationen ska man lätt fokusera på någonting men acceptera ifall man blir distraherad. Störs man av ett ljud ska man mentalt repetera, ”Hearing, hearing, hearing”, släppa det och sen återvända till att fokusera. Om ljudet framkallar några känslor så ska man även bekräfta dem, ”Feeling, feeling, feeling, angry, angry, angry”. De orden repeterar jag nog mest.
Meditationen sker antingen i stugan eller någon av två meditationshallar. Man faller på knä inför Buddhastatyn och bugar tre gånger. Man mediterar hela dagen och börjar med att sitta 20 minuter åt gången följt av en paus på 20 minuter. Meditationen förlängs med tio minuter åt gången tills man mediterar två timmar i sträck. Inget levande får dödas. Så i det olyckliga scenariot att en insekt börjar krypa upp för halsen i början av en två timmars meditation finns det inget att göra – annat än att hoppas att den håller sig borta från näsa och öron.
Jag får inte ”tänka” fritt under mina pauser utan ska leva i nuet även då. Att kontrollera tankegången under intervaller känns överkomligt men att göra det under alla timmar på dygnet? Det är klaustrofobiskt och ibland känns det som att jag vill kräkas.
Det krävs disciplin för att stanna kvar i templet. Inte minst när lärarna minskar min sömn från sex till fem timmar per natt. Snart kommer det bara vara fyra.
Dag 19. Jag får veta att jag inte längre får sova, duscha eller lämna min stuga annat än för frukost och lunch. Bara meditera – tre dagar i streck på tio kvadratmeter. När tröttheten tar över somnar jag sittandes i skräddarställning med huvudet i knät, bara för att vakna tio minuter senare.
Bit för bit plockar de ner den mur man har byggt upp för att försvara sig mot sina känslor, tills man står där – bildligt talat – helt naken.
Dag 21. Det är äntligen dags för mig att lämna templet. För första gången på tre veckor får jag använda min telefon. När jag får igång den smattrar det till med notiser. Corona har spritt sig och alla länder stänger sina gränser. Jag känner ingen oro eller panik – jag lever i nuet.
"Upplevelsen förändrade mig inte som person utan gav mig snarare ett verktyg för att skapa avstånd mellan mig själv och mina känslor."
Att den fysiska världen alltid förändras var kärnan. Problem ligger oftast i det förflutna eller framtiden. Ångest över något man gjort eller något som kan hända. De i templet menade att vi i dagens samhälle distraherar oss istället för att se känslorna i vitögat.
Upplevelsen förändrade mig inte som person utan gav mig snarare ett verktyg för att skapa avstånd mellan mig själv och mina känslor. Nu några månader senare tror jag att meditationen var den bästa förberedelse jag kunde få för dessa nya tider, som kräver att man tillbringar mer tid med sig själv. För det bästa sättet att må bra är att inte oroa sig. Allt går över, bra som dåligt.
Wilhelm Hultin har en examen i statsvetenskap. Han tog nyligen paus i studierna för att resa under en termin, men coronaepidemin satte stopp för hans planer. Just nu bidar han sin tid hemma hos sin mamma i London innan han återvänder till Sverige i sommar för att vikariera på Sala Allehanda. (Foto: privat)
