En (pr)övning i positivt tänkande

Anders Tegnells röst malde på i mina hörlurar när jag styrde cykeln in mot stan. Uppsalas lokala råd skulle fortsätta gälla, menades det. Jag tog ett tramptag till. ”Undvik kollektivtrafik” mässades på presskonferensen. Med sällan skådad ironisk timing försvann plötsligt pedalen under min vänstra fot och föll till gatan med ett skrammel. Jag lyckades få stopp på cykeln ett par meter senare och tittade förvirrat från min cykels numera nakna vänstra sida till den avskilda lem som låg på de grå gatstenarna bakom mig. ”Undvik kollektivtrafik” ekade Folkhälsomyndighetens råd i mitt huvud just som mitt enda icke-kollektiva färdmedel havererade under mina fötter. Fast besluten om att inte förbli ensam i min tragedi skickade jag en bild på eländet till några vänner.

‒ Jag trodde aldrig att min cykel skulle överleva din, svarade kompisen med en bromslös trafikfara till tvåhjuling.

Bra att någon kan se något positivt i mitt personliga elände. Till fots kånkade jag den blockhalta stålhästen till verkstaden som redan dömt ut rishögen några månader tidigare, en åsikt jag bestämt ignorerat i tron om att cykelmirakel fortfarande sker i Sveriges mesta cykelstad. Hoppet levde en kort stund till, innan mekanikern konstaterade att cykeln var för gammal för att passa med moderna reservdelar, och att få den trampduglig igen skulle kosta sisådär tre gånger mer än vad hela cykelskrället var värt. Minst.

‒ Men jag tycker egentligen att det är rätt bra att det blev såhär; nu måste du köpa en riktig cykel! utbrast han muntert.

Ännu en som med lätthet såg min plötsliga cykellöshet från den ljusa sidan. Jag styrde stegen hemåt och ringde upp en annan vän för att beklaga mig. Hon lyssnade tålmodigt och höll med om att jo, nog var det otur att min cykel bestämt sig för att kasta in handduken just när man ville undvika bussarna som bäst. Hon påminde mig om att jag dessutom blivit bestulen på en annan cykel förra sommaren, men menade att dessa dubbla cykelnederlag inte nödvändigtvis bara var negativa.

‒ Du har ju fått en äkta Uppsala-upplevelse!

Triss i optimister. Väl innanför lägenhetsdörren började klockan närma sig middag och jag övervägde att dränka mina sorger i en såsig take-away. Men med min tur skulle antagligen Foodora-leverantören få punktering på sin cykel innan han ens kommit halvvägs hem till mig.