Kärleken är tystnadens tid
En lördag i september – omkring klockan ett på natten – klampade en granne in i lägenheten och skrek att han skulle anmäla mig till bostadsrättsföreningen. Jag förstod inte vad han tjafsade om – vi hade ju redan avslutat den argsinta balkongallsången av Wish You Were Here? Visste jag hur jävla mycket klockan var? Ja, det kanske jag visste, svarade jag och bad sju gånger om ursäkt. Under den vingliga Voi-färden mot efterfest i Blåklockorna hade jag svår Inkasso-ångest över vad min sambo – som äger bostadsrätten – skulle häva ur sig för elakheter dagen därpå. Efter att ha stått och lovat styrelseordföranden att i fortsättningen inte ta fram gitarren och orsaka störningar nattetid, kom hon slutligen hem. Jag såg faktiskt fram emot utskällningen. Det kändes ”härligt och verkligt” att ha gjort något helt igenom, objektivt, fel. Jag längtade efter att bli pekad på av hennes hårda pekfinger och höra saker som ”det där du gjorde, med gitarren och allsången, det var otroligt dumt.” Men den kom aldrig, varken pekfingret eller utskällningen. Hon tyckte mest att var onödigt av mig att återigen spela gitarr som en Wonderwall-douche eftersom det sällan tillför något. Nej det gör det inte, försäkrade hon.
Det hon hade stört sig mest på var att grannen tagit sig friheten att, helt utan förvarning, öppna ytterdörren och klampa in. När jag insåg att hon ställt sig på min sida i allt det där kände jag hur jag älskade henne på ett nytt sätt.
Att jag antagligen hade hört att grannen ringa på flera gånger under crescendot ”we’re just TWO LOST SOULS SWIMMING IN A FISH BOWL!” glömde jag nämna.
Att klockan inte hade varit ”omkring klockan ett på natten” utan snarare runt fem på morgonen, kom heller aldrig på tal.
Ibland är kärleken tystnadens tid.
"Konsumtionssamhällets absurda uttryck när en gran beställs för att man kanske vill fira jul i lägenheten i Uppsala och låter hugga ner en livs levande gran utifall att."
Jag blev glad när vintern anlände på riktigt i januari. Jag har saknat snön. Jag har saknat att hinna glömma bort att gräset är grönt när våren väl kommer – att känna: äntligen.
Under en vinterpromenad genom Stadsparken några veckor efter jul kom jag att tänka på en friluftsdag i femman, och stängde ögonen. De flesta åkte upp till Romme, men vi var ett gäng som åkte ut till en friluftsplats utanför Sigtuna för att bada isvak, basta och såga i is. De som ville fick även gå ut på sjön med ögonbindel för att uppleva hur snabbt man tappar känslan för riktning när man inte ser något. Efter att jag hade gått i några minuter blåste läraren i visselpipan för att signalera att det var dags att ta av bindeln. Ljudet lät nära. Det visade sig att jag hade gått i en lång båge och var på väg in i vassen vid stranden. I Stadsparken höll jag ögonen stängda i cirka tio sekunder, men fortsatte att kisa för att ge sken av att jag blundade när jag passerade motionärerna och barnvagnarna. Jag kisade mig fram till en inplastad gran som stod lutad mot en lägenhetsbyggnad mittemot Norrlands. En inplastad, oanvänd gran, den 7 januari. Konsumtionssamhällets absurda uttryck när en gran beställs för att man kanske vill fira jul i lägenheten i Uppsala och låter hugga ner en livs levande gran utifall att. ”Autogiro-kapitalism”, muttrade jag men blev genast på bättre humör när jag fick idén att ta en bild på granen för att lägga upp en kritisk story på Instagram med det som bildtext. När jag kom hem berättade jag stolt om min idé för min sambo. När hon upplyste mig om att granen antagligen hade använts och att den stod där inplastad för att plockas upp av en återbruksbil, blev jag sur.
Ibland är kärleken tystnadens tid, ville jag påminna om.
Jonathan Schiess är före detta studentskribent för Ergo, numera juristskribent på Blendow Lexnova, som med den här krönikan gör ett litet gästspel. (Foto: Privat)
