Text me when you get home
När mörkret faller och den tidiga kvällen blir natt är det dags att bege sig hem. Staden är dunkel, öronen måste vara uppmärksamma, då hörseln får ersätta synen. Främmande fotsteg höjer pulsen, hon tar en titt över axeln. Det är ingen direkt bakom henne. En grupp människor står vid nästa gathörn, de skrattar, de är berusade. Hon försöker bedöma om de utgör en fara för henne. Borde hon byta trottoar? Hon låtsas prata i telefon. De verkar ofarliga, tänker hon, men hon ökar ändå hastigheten när hon går förbi. Nyckelknippan skär in i handflatan. Snart är hon hemma och kan låsa dörren efter sig.
Upplevelsen delas av nästan alla kvinnor som någon gång gått hem ensam i mörkret.
Jag hade mycket hellre önskat att upplevelsen var denna: När mörkret faller och den tidiga kvällen blir natt är det dags att bege sig hem. Staden är dunkel, öronen är uppmärksamma, då hörseln ersätter synen. Främmande fotsteg sänker pulsen, hon är inte ensam i natten. Det känns tryggt. En grupp av människor står vid nästa gathörn, de skrattar, de är berusade. Hon ler mot dem, de får henne att skratta. De verkar roliga, tänker hon och sänker hastigheten. Snart är hon hemma men det är inte bråttom.
"Kvinnor skriver att de försöker se ut som män genom att byta till lösa byxor, skor utan klackar och täcka håret med en huva eller mössa."
Denna version framstår utopisk när jag läser vittnesmålen om kvinnors otrygghet under hashtaggen #textmewhenyougethome som delats efter mordet på den brittiska kvinnan Sarah Everard som försvann på vägen hem.
Vittnesmålen gör mig illamående. Kvinnorösterna ekar i mitt huvud. Jag känner igen meddelandet, jag känner igen rädslan. Det vänder sig i magen på mig. Kvinnor skriver att de försöker se ut som män genom att byta till lösa byxor, skor utan klackar och täcka håret med en huva eller mössa. Hästsvans funkar inte, den kan man få tag i och dra i. Kvinnor skriver att de har hårspray och spraydeodorant med sig i väskan. Kvinnor skriver att de väljer alternativa rutter hem, cyklar hem eller går på gator som är belysta och befolkade. Det är tuff läsning, den gör ont i hjärtat. Det handlar inte om att peka finger, männen ska inte stå i skamvrån. Det får inte utveckla sig till en kamp mellan könen. Det borde vara ett samhällsansvar att varje individ, oavsett kön, kan känna sig trygg i natten.
Ingegerd Sjøstrøm har tidigare pluggat i Lund men befinner sig just nu mellan studier. Hon kommer ursprungligen från Danmark. (Foto: Sandra Gunnarsson)
