Annons
Annons
The Nightmare
Det blir alltid värre framåt natten.
Foto: John Henry Fuseli/public domain

I mitt huvud har ni alla dött en fruktansvärd död


Jag vaknar abrupt. Än släpper de mörkläggande rullgardinerna inte in mer än ett svagt blåaktigt ljusdis vid sidorna. Klockan kan inte vara mycket. Jag klickar till på mobilen som ligger och laddar på nattduksbordet. 

04:00.

Det måste betyda något.

Frenetiskt sträcker sig min hjärna efter den lägst hängande katastroftanken. Det blir pappa den här gången. Han ringde ju innan idag och var glad. Sa att han inte skulle komma med upp nästa gång, utan att mamma kommer ensam. Praktiska skäl hävdade han men jag ser nu igenom det – han är döende och försökte dölja det med glada tongångar. Så jävla genomskinligt! Det måste vara diabetesen och nu har jag vaknat för att han hamnat i koma och försökt skicka subliminala meddelanden halvt från andra sidan. Det är precis som i det där avsnittet av Arkiv X när Scullys pappa hälsar på samtidigt som det visar sig att han fått en hjärtattack och dött. Det var förstås därför jag såg det häromdagen, som en varning.

Helvete! Varför fattade jag inte det innan?! Jag som avslutade samtalet med pappa för att återgå till lunchen. Det kommer vara det sista vi sa till varandra och det är det enda jag kommer tänka på resten av livet.

Tänk om han inte är död än? Jag kanske ska ringa till mamma och be henne dubbelkolla? Hon kanske kan rädda honom?

Men klockan är 04:30 och om jag ringer mitt i natten och det mot förmodan inte skulle vara något som hänt så kommer de bli skrämda halvt till döds. Det kanske blir dödsstöten istället? Jag avvaktar trots att hjärnan går i 100 000 ångesttankar i minuten.

"Som att jag ringer för att fylla ut tristessen och tystnaden när det egentligen är ett öronbedövande dån jag försöker tysta."


Annons

Annons

Någonstans har jag somnat. Diabeteskoman känns något mer avlägsen när solen tvingar in sin påträngande nuna genom gliporna vid rullgardinen – “Here’s Johnny! Vakna, din neurotiska fan! Nu kan du ringa!”

Hmm, ja men klockan åtta känns ändå i tidigaste laget. Han är ju pensionär och mamma har semester.

Dagen sniglar sig fram. Vid lunch går jag ner till affären, då kan jag ringa lite mer “casual”. Som att jag ringer för att fylla ut tristessen och tystnaden när det egentligen är ett öronbedövande dån jag försöker tysta. Alldeles för många signaler går fram.

Fan i jävla helvete! Jag visste det! Nu är han på akuten, 100 procent död, och mamma vill inte svara i hans mobil när hon ser att det är jag. Vill bespara mig den därefter livslånga smärtan det innebär att berätta. Hon kommer…

“God morgon! Eller god middag är det kanske, klockan är ju nästan tolv.”

“Sov du eller?” (casual)

“Nej, jag dammsuger så jag hörde inte telefonen...”

Gå och köp dina jävla köttbullar. Du behöver energin. Inatt kan det vara mamma som dör.

Läs mer

2021-09-17 11:30
Under sommaren har jag arbetat som delikatessbiträde. Det är i sig ett ganska anspråkslöst yrke, och väldigt långt ifrån…
2021-09-10 10:47
Börja pensionsspara.  Föröka dig.  Titta på Let’s Dance på fredagar under inmundigandet av tacos.  “Det är dags att…
2021-06-28 15:37
”Någon gång under barndomen gick du och dina vänner ut för att leka tillsammans för sista gången, och ingen av er visste…