Åter till fomo:n
18 månader. 13 149 timmar. Eller 47 336 400 sekunder. Väntan är över. Restriktionerna har äntligen släppt och Snerikes har klubb för första gången sen pandemin lamslog världen. Det märks att det är feststämning bland studenterna i stan. Rykten går att någon köat sen 9.00 samma morgon, har några till och med tältat? Jag ska möta upp en kompis utanför Arkadien på kvällen och rör mig mot Snerikes för att beskåda spektaklet. Kön ringlar sig meterlång. Vi bestämmer oss för att gå längs med för att se hur lång den kan tänkas vara.
På vägen möter vi en del kursare och andra välbekanta ansikten, skyndandes vidare efter en hastig vinkning.
Brassestolar, ölburkar, picknickfiltar. Studenter i klungor, studenter med hämtmat, studenter överallt. Oro för att inte hinna komma in trots köande i flera timmar. Vi vet inte om vi ska skratta eller förfasas när vi märker att kön rör sig runt ett helt kvarter. Betraktar medlidsamt en polis som ser ut att tappa livsgnistan för varje ny pantburk som kastas på marken. Men det är onekligen folkfest i stan. De tappra köande har accepterat sin lott och har förfest i septemberkvällen, förmodligen upplevs det som halva nöjet denna kväll. Jag och kompisen förevigar den historiska händelsen innan vi beger oss för att ta en drink på en betydligt lugnare nation.
"En klack nedtrampad i foten och en armbåge rakt på näsan får min bägare att rinna över. I ett tillstånd av panik försöker jag ta mig ut, tränger mig fram bland packade och redlösa studenter."
Några veckor senare är det min tur att för första gången få testa Snerikes omtalade tisdagsklubb. Vi är ett helt gäng och stämningen är på topp. Förfest hos en recce och dryckeslekarna avlöser varandra. En i klassen känner ordningsvakten så vi får smita förbi kön. Jag känner mig onekligen lite viktig när vi tar den vänstra ingången istället för den högra. Väl inne råder trängsel när jackor ska lämnas, nationskort kontrolleras och inträde betalas. Varför tar ni bara kontanter?
Musiken från de tre dansgolven dunkar mellan väggarna och den starka basen slår i bröstet. Det är varmt, klibbigt och svettigt. På golvet ligger krossat glas och utspilld öl. Vi möter upp andra från klassen och börjar dansa i takt med musiken. Om man nu kan kalla hoppande för att dansa. Det största dansgolvet i festsalen är packat med folk. Jag reflekterar över om det såg ut såhär även innan pandemin eller om studenterna rusar till olika klubbar i ett tillstånd av tillfälligt kosläpp. Jag försöker slappna av men det är svårt när människor knuffas, trängs och ramlar in i varandra. En klack nedtrampad i foten och en armbåge rakt på näsan får min bägare att rinna över. I ett tillstånd av panik försöker jag ta mig ut, tränger mig fram bland packade och redlösa studenter.
Med den omisskännliga känslan av fomo - fear of missing out - lämnar jag Snerikes på tok för tidigt för vad som anses normalt. Det framgår tydligt att det är här som kontakter knyts, vänskap frodas och grupper skapas. Vad mycket man missar om man inte gillar att klubba. Det kanske jag ska skriva en krönika om någon gång? Men inte ikväll, nu ska jag hem och sjunka ner med en kopp te.
