Att spela schack med döden
Det finns en scen i Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet där huvudkaraktären plötsligt får syn på en svartklädd gestalt. Ur tomma luften, utan förvarning står döden framför honom. En rockärm sträcks ut, det är dags att följa med. “Vänta ett ögonblick” ber mannen. “Så säger ni alla” svarar döden. För att spara tid eller kanske för att skjuta på det oundvikliga, utmanar mannen döden i ett parti schack. När jag får dödsångest är det precis så det känns. Att allt som står mellan mitt liv och dess slut är en rutig bräda och 32 spelpjäser. Vad som krävs är ett felsteg. Schack matt.
"För några år sedan var jag säker på att förlusten skulle komma, och betydligt tidigare än vad jag tänkt mig."
De senaste åren har min dödsångest bara blivit större och större. Jag har ofta drömmar där jag dör och till skillnad från tidigare vaknar jag aldrig upp ögonblicket innan pistolkulan träffar hjärtat eller mina lungor fylls med vatten. Jag drömmer några millisekunder till och hinner känna hur medvetandet glider ifrån mig och hur alla lemmar domnar bort. Lättnaden när jag vaknar och lever är obeskrivlig, lika stor är rädslan över att somna om och dö igen. Den dämpas något under dagen men det är också då som det verkliga schackspelet börjar. Har jag tid kvar eller skulle jag kunna förlora redan nästa drag?
För några år sedan var jag säker på att förlusten skulle komma, och betydligt tidigare än vad jag tänkt mig. Jag hade fått en stark hostmedicin utskriven för en lunginflammation och enligt förpackningen skulle en liten mängt tas innan läggdags. Eftersom jag inte är särskilt bra på schack och precis som alla andra ibland tar beslut utan att riktigt tänka, hällde jag i mig en för hög dos. På flaskans etikett står följande; “ Överdosering ökar risken för trötthet, försämrad andning och medvetslöshet. Överdosering kan vara livshotande”. En snabb googling och rubriken “Henrik, 22, tog vanlig medicin - hittades död” fäster sig på mina näthinnor. Paniken slår när mina ögonlock hjälplöst blir tyngre och tyngre.
Jag satt uppe flera timmar den natten, för att försäkra mig om att jag inte skulle somna och aldrig vakna igen. I efterhand visar det sig att killen som överdoserat hade hällt i sig närmare en hel flaska av den där medicinen. Så jag hade inte ens varit i närheten av att dö. Faran var inte verklig, men rädslan var det. Döden flyttade en av sina svarta pjäser och på grund av min bristande regelkunskap trodde jag att slutet var inne. Kan verka irrationellt men samtidigt måste rädslan för att dö vara varför vi lever. Varför vi inte äter giftig mat, varför vi är försiktiga med vassa knivar och varför vi kliver upp de flesta morgnar, trots att vi kanske inte alltid vill.
"När min dödsångest är som starkast svär jag alltid över faktumet att jag inte tror på någon gud."
För mig är det omöjligt att förstå de som inte är rädda för döden. De som med lugn inom sig bara kan acceptera att det kommer en dag där de inte får vara med längre. Där allt som man är blir inget. När min dödsångest är som starkast svär jag alltid över faktumet att jag inte tror på någon gud. Tryggheten som kommer med vetskapen om att ett gott liv leder till ett efterliv uppe bland molnen och inte till ett evigt inget hade jag gärna hade haft i de stunderna.
Jag kanske inte tror på gud men jag vill tro på alla gamla människor som säger att de med tiden accepterat döden. Om jag bara visste hur mycket tid jag har kvar. Tills dess får jag fortsätta spela schack med den, hoppas att spelet blir långvarigt och inte kortvarigt. Ibland känns förlusten långt bort och strategin för placerandet av mina livspjäser klar. Ibland känns det som att jag ska dö. Förlusten är däremot oundviklig. I slutändan finns inte så mycket jag kan göra. Kanske läsa lite noggrannare på starka mediciner och på innehållet i nyhetsartiklar. Men kanske är det också så att man måste förlora några pjäser innan man kan uppskatta spelet.
Tidigare krönikor av Saga Danielsson:
