”Visst är jag väl glad?”
Jag tycker snabbt, snabbt, snabbt på ”skicka” knappen i mejlklienten innan jag tappar modet.
Direkt efteråt plockar jag upp min telefon och trycker på SMS-ikonen och skriver ”Jag är klar!” och trycker återigen på skicka. Jag känner hur pulsen höjs något och händerna skakar lite. Vad hände just? Jag lägger ner telefonen på bordet och tittar ut genom fönstret. Snön täcker marken och solen kämpar för att synas bakom molntäcket. Jag skickade precis iväg min avhandling till tryckeriet. Efter fem års arbete så är den nu färdig. Eller ja, jag får åtminstone inte ändra något mer i texten nu. Jag tar ett djupt andetag och tänker att det trots allt är lite märkligt att göra en så stor sak hemma vid köksbordet helt ensam. Men å andra sidan har större delen av avhandlingen skrivits just här till följd av pandemin. Men det känns ändå lite som ett antiklimax att inte kunna springa in till en kollega och skrika ut min glädje. För visst är jag väl glad?
"Den höga konkurrensen och den ständiga prestationspressen har fått mig att tveka"
Telefonen plingar till och väcker mig ur mina tankar: ”Grattis! Det måste kännas skönt.” De senaste månaderna har känts som en evig uppförsbacke utan slut. Så visst är det härligt att nu ha gått i mål med den första delen av projektet (nu återstår ju såklart disputationen!). Men jag har precis hunnit över mållinjen och direkt börjar tankar om framtiden pocka på min uppmärksamhet. Vad händer nu? Min puls ökar lite till och skakningarna tilltar. Vad ska jag göra nu? Om några veckor tar min anställning slut och jag kan inte göra mer nu än att vänta på disputationsdagen. En karriär inom universitetsvärlden har med åren känts allt mer fel: den höga konkurrensen och den ständiga prestationspressen har fått mig att tveka. Jag har därför bestämt mig för att jag vill prova på att göra något annat. Men vad? Vad vill jag göra? Vad har min utbildning förberett mig för?
Jag plockar upp telefonen för att svara på sms:et – ”Ja, jätteskönt! Så härligt!” Jag bestämmer mig för att den positiva känslan väger tyngst just nu. Jag puttar undan tankarna om framtiden som snurrar i huvudet. Just idag ska jag njuta av att ha nått den här mållinjen och stanna i känslan av att jag, just nu, är färdig. Imorgon kan jag ta tag i nästa del av karriärloppet – för en sak är säker, vare sig man har en doktorsexamen eller ej så finns känslan av otillräcklighet och rädsla närvarande ändå. Så, idag njuter jag. Imorgon får jag oroa mig för vad som väntar härnäst.
Foto: Privat
Julie B. Gudmundsson har precis disputerat i engelska med fokus på amerikansk litteratur vid Uppsala universitet. Det här är hennes första krönika i Ergo.
