Albumets död
Jag har alltid varit dålig på att göra spellistor. Kanske har det att göra med att jag inte har försökt, kanske har det att göra med mitt första intryck av dem: ett sätt att samla all musik man tycker om på ett ställe. Fram tills i år har jag följaktligen gjort spellistor genom att lyssna på album och, om de är bra, lägga till dem i min lista i sin helhet. Att göra välanpassade plugglistor, festlistor eller myslistor har jag överlåtit till andra. När Spotify Wrapped kom i år, som det gjort sedan 2016, upptäckte jag till min besvikelse att det var en kategori som saknades: mest lyssnade album. Jag blev förvånad, men erinrade mig att det nog aldrig har varit en kategori. Det har hela tiden varit artister och enskilda låtar som spelat roll (och genrer och poddar, icke att förglömma). Som trogen albumlyssnare kan jag inte låta bli att känna mig ensam. Håller albumet på att dö? Eller är det redan dött?
Redan 2009 sa Billy Corgan från The Smashing Pumpkins att det som traditionellt kallas för album hade dött. På sin blogg skrev han att han inte kunde föreställa sig att göra fler sådana “old-school” album, alltså en samling med 12-15 låtar som släpps på en gång. Istället ville han släppa 44 låtar, en i taget, under flera år. Varför? Corgan förklarar: “My thinking is that if I focus on one song at a time I would approach them as beautiful, distinct paintings that would each require the attention they deserve.” Det är den ena förklaringen. Den andra, och minst lika viktiga, är att han hade gett upp hoppet om att folk skulle lyssna på ett vanligt album i sin helhet, i en tid där musikkonsumtion sker i bakgrunden av annat görande och nästan uteslutande genom streamingtjänster.
"Artister har börjat betrakta albumet som ett sätt att få så många spelningar som möjligt, snarare än det konstverk det en gång var."
Som helhet premierar streamingtjänsterna nämligen låten som musikens konstnärliga enhet. Inte albumet. Vi ser det inte bara i Spotify Wrapped: vi ser det i hur spellistan (och därmed möjligheten att blanda låtar från vitt skilda album och artister) är den överlägset viktigaste funktionen; vi ser det när vi söker upp en artist och först möter de för tillfället 5 mest populära låtarna; vi ser det i hur alla artister har en “This is [Namn]”-spellista där deras låtar blandas hejvilt; vi ser det i hur lite pengar streamad musik inbringar (30-50 öre per uppspelning) och hur beroende artister därför blir av hur många gånger deras låtar spelas. Om man trots detta väljer att lyssna på ett album, finns det inget krav på att börja från början. Att skippa låtar har man visserligen kunnat göra länge, men man har i alla fall behövt börja från början och sedan klicka sig framåt. Arbetet att lyssna om samma låt gång på gång är betydligt mer uppmärksamhetskrävande på en vinylspelare, då man var tredje minut måste lyfta armen och sätta nålen precis rätt, än på en streamingapp, där man trycker på “upprepa låt”-knappen en gång.
Emily Blake skiljer i Rolling Stone på albumet som “produkt” och som “upplevelse”. Att det går dåligt för albumet som produkt är tydligt i och med att försäljningen sjunkit drastiskt sedan 2016. Men även albumets konstnärliga funktion som upplevelse är på dekis. Artister har börjat betrakta albumet som ett sätt att få så många spelningar som möjligt, snarare än det konstverk det en gång var: en samling låtar, utvalda och ordnade på ett särskilt sätt, för att likheterna och kontrasterna tillsammans ska skapa ett narrativ, så att helheten (albumet) blir ett större konstverk än dess komponenter (låtarna). Följaktligen är slutmålet för musikproduktionen inte längre album utan enskilda låtar som ska slå stort. Helst på TikTok.
"Är det verkligen så farligt om folk slutar lyssna på album? Nja. Och ska man beskylla artisterna för den här utvecklingen? Knappast."
Ta den framgångsrika artisten SZA som exempel: i början på december släppte hon SOS, hennes andra album sedan debuten CTRL 2017. Jag älskar CTRL. Det är ett album med 14 precis tillräckligt olika låtar som utmanar och kombinerar genrer utan att någonsin tappa den röda tråden. Pitchfork kallar det “remarkable” på grund av hur SZA skildrar personliga upplevelser i låtar som känns intima och onåbara samtidigt; låtar med “warbled melodies that threw modern R&B and pop song structure out the window”. Under de fem år som gått sedan CTRL har SZA pumpat ut inte mindre än 16 framgångsrika och TikTok-kända singlar. Så kom SOS, ett 23 låtar långt album som gjorde mig besviken. Recensionerna är positiva, men The Guardian sätter fingret på min känsla: “Two years ago [SZA] threatened to do ‘a dump’ of unreleased tracks; although SOS is not that, it treads a fine line between swashbuckling versatility and a lack of cohesion.” Till och med albumstjärnan SZA har alltså övergett det konstnärliga idealet om albumet som upplevelse, för att istället se det som ett sätt att “dumpa” en massa låtar på en gång.
Men är det verkligen så farligt om folk slutar lyssna på album? Nja. Och ska man beskylla artisterna för den här utvecklingen? Knappast. De försöker bara anpassa sig efter en marknad i förändring, såsom artister alltid har behövt göra. J. Cole rappar i sin hit “No Role Modelz” från 2014 om hur musikbranschen var tidigare i hans karriär, “Back when you could get a platinum plaque without no melody”. Idag hade en motsvarande rad kunnat vara “Back when you could get a platinum plaque for songs in unity”. Det låter i och för sig inte alls lika bra, och så är det väl just hiphopens utveckling som J. Cole vill kritisera. Men jag är ju inte rappare – bara albumförespråkare.
