Därför älskar vi misslyckade nepo babies
Internet skakades i december av ett omslag av New York Magazine (19/12). Omslaget visar bebisar liggandes i spjälsängar med inklippta ansikten som föreställer diverse välkända offentligheter, så kallade “nepo babies”. Fokus för numret är Nate Jones artikel "How a Nepo Baby Is Born", en exposé över kändisar som drivits fram i rampljuset genom nepotism. En nepo baby är kort sagt ett barn till en kändis som nått framgång på grund av sitt kontaktnät. Kändisarna är rasande över att bli förminskade till talanglösa lösenordsbarn. Folket jublar över att det meritokratiska systemet för framgång är en lögn och att vi äntligen kan prata om att Brooklyn Beckham är en usel fotograf. Jag undrar vad det är som de nämnda kändisarna i artikeln vill åstadkomma med sina utspel om hur det känns att växa upp i skuggan av sin förälder. Medkänsla? Eller vägrar de bara inse att talangen de besitter kanske hade varit svårare att “upptäcka” om deras efternamn inte började på D och slutade på epp.
När celebriteter är vardagsmat och varenda framgångssaga börjar med en silversked i munnen är det svårt att ha tilltro till meritokratin. Samtidigt som Messi blir älskad och ihågkommen som den ödmjuke pojken från Rosario trots VM-guld och sisådär 4 miljarder om året. Vi älskar fortfarande framgång när den kommit från ingenting. För det föder ett hopp för oss vanlisar, att kan han - så kan också vi. När vi då ser nepo babies gå på världens största modeshow eller få en huvudroll i en Oscarvärdig film, kan vi inget annat än att hata dem. Hata dem för att de trängt sig före i kön och tagit något från någon som kämpat sig upp. På samma sätt älskar vi en misslyckad nepo baby. De har fått allting serverat på ett silverfat, men ändå beställt hämtpizza. Att Brooklyn inte kan skruva den som Beckham är uppenbart, och tyvärr tycks charmören inte besitta några större talanger än att dejta andra nepo babies och fota suddiga elefanter. Vilket egentligen känns ganska rimligt för någon som är uppväxt i en familj som tillhör 1%:en. Att vara speciell är en födelserätt - inte något man behöver förtjäna.
"På samma sätt som ett efternamn ger en förtur till en provspelning ger också följarantal på Instagram KK-kort till de hetaste röda-mattan eventen."
Jag får ändå någon sorts medkänsla för nepo babies, för vad ska de göra? Barn går ofta i sina föräldrars fotspår. Studerade föräldrarna på universitet är det större sannolikhet att barnen också gör det, gillar mamma att pusha bantningspiller på Instagram, gillar barnet att pusha bantningspiller på TikTok, och så vidare. Så om båda ens föräldrar är kreativa superkändisar är det inte helt orimligt att äpplet inte faller så långt från trädet. På grund av att kameror har blivit kändisarnas viktigaste accessoar ser vi barn växa upp i kändisskap i en allt större skala. Även om Will Smiths andra son (japp, han heter Trey) är bevis på att det går att hålla sig utanför kändisskapet kan jag inte tänka mig att True, North, Psalm, Nya testamentet osv. någonsin kommer vänja sig vid ett liv utan kameror. Eller för den delen se ett vanligt liv som någonting vanligt. Konceptet av meritokrati blir för dem förvrängt till den grad att de kommer leva hela sina liv helt isolerade från vad vanligt jobb innebär. Det är svårt att tycka synd om dem nu när jag tänker efter.
Nepo babies har egentligen alltid varit en grej, tronföljden av kändisskap går ofta tillbaka flera generationer. Ett fenomen som synliggjorts under senare år är hur sociala medier tycks ge en skjuts in i kändisvärlden inom samma kaliber som familjekontakter. Vi kan kalla dom nepo-influencers. Så länge du sjungit en relaterbar låt om hur det är att vara mamma kan du vara med i, jag vet inte vad, mello 2023 kanske. På samma sätt som ett efternamn ger en förtur till en provspelning ger också följarantal på Instagram KK-kort till de hetaste röda-mattan eventen. Framgång på sociala medier övertygar producenter om att man kan fungera i alla typer av offentliga sammanhang, eller i alla fall dra med hela sin följarskara som publik. När vi då konstant möts av influencers som sjunger falskt eller inte kan sätta en punchline gläds vi åt det på samma sätt som när barnet till en kändis inte lever upp till sitt efternamn. Jag vill inte påminna er om Dag Tolstoys framförande i Allsång på Skansen, men jag kommer göra det ändå. Jag kommer också fortsätta prata om Brooklyn Beckhams fula bilder och Kendall Jenners alldagliga modellgång. Intäkterna må ligga i hur många som vill konsumera ens innehåll, men utan talang finns det inget innehåll att konsumera.
