Från progressiv ungdom till bakåtsträvande julfirare
En av poängerna med att vara ung är att man har fri lejd att ifrågasätta normer och traditioner. Det utgör liksom själva kärnan i ungdomen, om man bortser från det där med att man är generellt mer attraktiv och aldrig blir bakfull. När jag var yngre (tack) tycktes det som att hela mitt väsen strävade efter att just kritisera det som var allmänt betraktat som normalt. Detta kulminerade allt som oftast under julen. Det var då alla de där mossiga idéerna frodades – kärnfamiljen, könsrollerna, frossandet och det kommersiella. Varje liten företeelse tycktes frånstötande; vad är egentligen en familj om inte bara en icke självvald konstruktion? Varför är det enda sättet vi kan visa omtanke på genom att utöva en ritualiserad ekonomisk transaktion inom släkten? Vad är det för skenheligt trams med att skänka pengar till välgörenhet när det är det ekonomiska systemet som måste göras om i grunden? Och varför firar vi en kristen högtid överhuvudtaget när ingen här är kristen? Ja, the list could go on. Och så kom nyåret på det, med den obligatoriska månaden av späkning och träningshets. Föraktfullt betraktade jag alla medelålders män som svettades på sina träningscyklar i januari för att sedan försvinna lika fort från gymmet i februari. Svennar!
Är man inte vänster när man är ung har man inget hjärta, som det så fint heter. Och har man inte stört sig på män i lycra vid någon tidpunkt i sitt liv är man för godhjärtad för sitt eget bästa.
På senare år har jag börjat omfamna årstiden. Jag kom på mig själv med att totalt hänge mig åt julen i år - jag låg på soffan i fem dagar i sträck hos min svärfamilj, tittade på skräp-tv och åt Rollo-kolor som om det inte fanns någon morgondag. Jag köpte en gran och oroade mig över vattennivåerna i julgransfoten under flera veckor. För flera år sedan slog det mig att jag inte kunde fortsätta vara vegan eftersom lagrad ost är bättre än knark. (Då skulle jag dessutom gått miste om crème bruléen som min svärmor slängde ihop lite ledigt på annandagen.) Jag äter förvisso fortfarande inte kött, men har gett mig hän åt fisk som en besatt.
"Jag tror helt enkelt att den djupt mänskliga mentaliteten som ligger i att frossa under julen och därefter fasta i januari sitter så nedärvt i oss att det bara är en fråga om att underkasta sig."
Som alla historie- och etnologistuderande därute säkert redan vet har vi nordbor ägnat oss åt ett midvinterfirande ända sedan vikingatiden, då under namnet jól. Det dracks öl, åts, offrades till gudar och vem vet vilka andra shananigans de egentligen hade för sig. Under medeltiden firades julen (det hedniska ordet som munkarna trots idoga försök inte lyckades ersätta) med en tolv dagar lång brakfest som pågick till 6:e januari, med dryckesgillen, lekar och allmän uppsluppenhet. Det åts och tändes eldar. Man smyckade hallarna med den lilla levande växtligheten som fanns att tillgå: mistlar, järnek och diverse barrträd.
Jag tror helt enkelt att den djupt mänskliga mentaliteten som ligger i att frossa under julen och därefter fasta i januari sitter så nedärvt i oss att det bara är en fråga om att underkasta sig. Vad ska man annars ägna sig åt under de deppiga vintermånaderna? I Bondepraktikan står det dessutom att läsa följande om januari: ”I denna månad är det godt att dricka en god dryck win fastande, och skall man fastandes bruka heta örter, som ingefär, peppar, nejlikor, napaticum.” Det kanske ligger något i det där med ingefära-shots trots allt.
Jag lämnar härmed över facklan som är julmotståndet och den allmäna oppositionen till unga radikala därute. Någon måste fortfarande finnas där för att ställa oss vuxna mot väggen. Det finns egentligen bara en sak som jag idag framhärdar i; debaclet som är den sittande konservativa regeringen måste upphöra. Den som inte är blå när den är gammal har ingen hjärna, sägs det. Lyckligtvis är jag inte gammal än.
