Quiet-quitting: Resonligt arbetaruppror eller lättja?
Newport beskriver hur de unga idag genom detta fenomen söker ett mer nyanserat förhållningssätt till arbetslivet. Detta revolutionerande fenomen, som till och med fått ett eget namn, hyllades i artikelns kommentarsfält. Det var äldre, utarbetade människor som såg de yngre generationernas motstånd mot despotiska chefer som välbehövligt och inspirerande. Det handlar inte om att göra ett dåligt arbete eller inte arbeta alls – bara att respektera sig själv tillräckligt mycket för att säga nej när man går över sina egna gränser, och inte se jobbet som det enda som definierar ens existens.
Samhällets villkorslösa kärlek till att arbeta måste börja villkoras.
Någon dag senare dök en liknande artikel upp i DN, som tog upp att ”känna mindre krav” blivit allt viktigare för svenska ungdomar, enligt omvärldsföretaget Kairos Future. Man intervjuade även tre personer i åldrarna 26-38 år, som beskrev hur de valt att styra mer över sin arbetstid. Tyvärr var det svenska kommentarsfältet snarare fullt av sura individer som förkunnade att unga vuxna idag minsann är lata svin som inte har en aning om hur man på bästa sätt kör sig själv i botten, som man gjorde förr, när allting tydligen var bättre och varenda gift kvinna gick på amfetamin. Kanske har vi svenskar precis haft så pass mycket fritid att vi inte inser det farliga med att jobba ihjäl sig? – i det amerikanska kommentarsfältet hade betydligt fler levt ett helt liv med amerikanska regler kring ledighet och sjukskrivning, vilka förmodligen skulle knäcka även Göran och Yvonne som jagar upp sig över DN:s artikel.
Det handlar inte om att göra ett dåligt arbete eller inte arbeta alls – bara att respektera sig själv tillräckligt mycket för att säga nej när man går över sina egna gränser, och inte se jobbet som det enda som definierar ens existens.
Det något som skett i debatten kring arbete. Den äldre världens ögon börjar vändas mot de yngre generationernas arbetsmoral med mer nyfikenhet än tidigare– och ungdomarna får rätt. Under artikeln om dem som Göran och Yvonne kallar ”veklingar” finns ytterligare en artikel– närmare bestämt en intervju med psykologen och medicine doktorn Elin Lindsäter på Karolinska Institutet, som konstaterar att vi måste börja med de yngre generationerna för att få bukt med de höga sjukskrivningstalen för stressrelaterade sjukdomar. Ett liv med mindre arbetsbörda, innebär ett liv med högre livskvalitet.
Ytterligare några dagar senare anslöt sig Johanna Hedman och Payam Moula till debatten, och resonerade också kring det rimliga i att den unga generationen försöker hitta en ny mening med livet, som inte bara bygger på idén om arbetet som den största drömmen.
Samtidigt rapporterades det 2012 att de tre saker som människor ångrar mest på dödsbädden är att de jobbat så mycket, att de levt sina liv utifrån andras åsikter, och att de inte tillåtit sig att vara lyckliga. Sent ska livsnjutandet vakna.
Kanske är det också på grund av att arbetslivet framstår som ett oattraktivt hot, som många fastnar i studentlivet. Vi har alla hört om "de eviga studenterna", och de vuxna som pratar som sin studietid som det enda roliga de varit med om. I sommar tar jag och flertalet av mina vänner examen, och det är inte direkt glädjerop jag hör i min bekantskapskrets. Det fria studentlivet framstår som ett svårslaget himmelrike, trots alla billiga snabbnudlar.
Själv har jag sett en hel parallellklass på gymnasiet kollektivt gå in i väggen som sjuttonåringar. Jag är inte ensam om att se vänner och bekanta gå sönder av stress innan livet knappt börjat. Vi som är unga idag är fostrade i en hyperstressad värld, där vi fått så höga krav på oss så tidigt i livet att vi redan i 20-årsåldern bara vill vila. Många har knappt hunnit lära känna sina föräldrar, som varit alltför upptagna av att prestera på alla nivåer. Kraven på våra föräldrar har varit lika hårda som på den tiden då hemmafruidealet var norm. Med skillnaden att kvinnor nu också arbetar åtta timmar om dagen. Därtill håller män generellt fortfarande fast vid sin strategiska inkompetens när det gäller obetalt arbete i hemmet (och de som inte gör det, är ju förstås lika stressade som kvinnorna). Men de äldre generationerna verkar inte själva se problemet – i stället är det vi unga, som i hemlighet drömmer om vila och frihet, som är bovarna i samhällsdramat.
Jag är inte ensam om att se vänner och bekanta gå sönder av stress innan livet knappt börjat (...) Kanske har vi svenskar precis haft så pass mycket fritid att vi inte inser det farliga med att jobba ihjäl sig?
Samtidigt rapporterades det 2012 att de tre saker som människor ångrar mest på dödsbädden är att de jobbat så mycket, att de levt sina liv utifrån andras åsikter, och att de inte tillåtit sig att vara lyckliga. Sent ska livsnjutandet vakna.
Att kunna avstå från arbete är givetvis en fråga om privilegier. De flesta har inte lyxen att planera sin arbetsvecka såsom de unga i DN:s reportage som arbetade som dataanalytiker, företagsekonomer eller produktdesigners. Alla skulle inte heller med samma lätthet bara kunna skolka mer, eller gå ner i tid. För många är varje krona livsviktig.
Och i välbärgade länder som Sverige arbetar vi förstås ändå mindre än på många andra, mer ekonomiskt utsatta platser på jorden. Vi kan alltså inte bara säga till enskilda individer att de måste arbeta mindre – det är en lyx som få kan unna sig. Det är hela samhällsapparaten i sig, politiken, företagen och arbetsgivarna som måste förändras. Man ska inte behöva jobba sönder sig varken för att gå runt ekonomiskt eller för att normen kräver det.
i stället är det vi unga, som i hemlighet drömmer om vila och frihet, som är bovarna i samhällsdramat.
I min drömvärld, skulle alla få möjligheten att göra som analytikern, ekonomen och designern i reportaget. Samhällets villkorslösa kärlek till att arbeta måste börja villkoras. De som i hela sitt liv sett arbetsmoral som viktigare än psykisk och fysisk hälsa, relationer och allmänt välbefinnande har en skyldighet att omvärdera – både för sin egen skull, och för alla i deras omgivning, som de till varje pris ska pådyvla sin trasiga perfektion.
Kanske har unga idag helt enkelt fått nog? Detta är världens första pyjamasklädda revolution. Ja, vi är ”latare” än de äldre generationerna, men hellre lat än sjuk, hellre lycklig än lyckad. Kanske är det dags att skriva om Voltaires berömda citat och säga ”Jag delar inte ditt jobb – men jag skulle kunna dö för din rätt att inte gå till det”. Om vi är fler och fler som kräver ledighet och rimliga ramar för när arbetsdagen är slut och fritiden börjar, så kanske vi till slut kan förändra det samhälle som de äldre generationerna döpt till något så livsförnekande som ”ekorrhjulet”. Livet är ett äventyr, inte ett föremål man kan köpa i en leksaksaffär och lämna tillbaka när man tröttnat på det. Upp till kamp, kamrater. Ta på er era mysbyxor. Koka en kopp te. Lägg er i soffan. Gör uppror.
Kanske har unga idag helt enkelt fått nog? Detta är världens första pyjamasklädda revolution.
