När du i tvivel är, lyssna då till Voltaire
Många är de påstådda hoten mot akademisk frihet. Den fria forskningen är under hot! ropar mången förståsigpåare i sådana frågor och vi lekmän har intet annat att göra än att rätta in oss i ledet och inställsamt nicka och med smått bekymrad min hålla med. Varifrån kommer då hoten, vad är det som utgör hoten och vilka är de fruktansvärt tarvliga individer som vågar sig på att hota en så helig institution som den helt och hållet fria forskningen som bedrivs vid statliga universitet, som styrs ungefär som en myndighet under regeringens godtyckliga kontroll?
Begränsningar i former av censur “för allmänhetens bästa” och politisk kontroll har egentligen alltid förekommit och min bestämda känsla är – utan att för ens en minsta stund bli det minsta konspiratorisk – att det hela faktiskt rör sig om en konspiration. Jodå, för möjligen är det så att hoten främst kommer från forskarna själva, närmare bestämt de som är ouppfostrat oartiga och ohyfsat fräcka nog att ifrågasätta tidigare forskning och i sina egna forskningsresultat visa på motsatsen till vad vi tidigare tog för sanning. Vilka tror dessa uppkomlingar i det akademiska elfenbenstornet att de är? Sitt ner i föreläsningssalen och knip käft, din osnutna snorvalp! Här dansar de stora labbråttorna på bordet. När de väl har kolat vippen från överexponering av giftdrypande vetenskapliga tidskrifter och bokdamm så är det till sist er tur att få skina.
Vi borde kanske i detta läge ta en minut eller två-tre timmar och läsa vad vår gode vän och ständiga följeslagare Voltaire hade att säga om frihet. Som gammal fängelsekund i Bastiljen och landsflykting på fel sida Engelska kanalen visste han ju trots allt en sak eller två (kanske till och med tre) om frihet och dess motsats. Gamle François-Marie ansåg att frihet och tolerans var två av de finaste saker som en människa kunde ha och bemöta andra med. Om detta skrev han många brev, dikter, pamfletter, noveller, pjäser och alla andra litterära former som fanns för en 1700-talsförfattare att skriva i. Själv nöjer jag mig med ett nästan lika gammalt och minst lika genialiskt ordspråk, precis lika allmänt användbart som det är intetsägande: “När du i tvivel är, lyssna då till Voltaire.” Med detta snusförnuftiga ordstäv med tvivelaktig folklig förankring kan du framgångsrikt köpa dig fri från den mesta kritik du kan komma att utstå, om nu din forskning skulle av vissa anses vara ett hot mot den akademiska friheten. Ingen människa värd namnet vågar väl ändå att sätta sig upp emot le grande Voltaire?
