Fördomar jag mött som student
Många är de mer eller mindre elakartade plumpheter som jag stött på under min väldokumenterat långa tid som student. De har kommit i alla former, nyanser och skalor. Från obetänksamma oförskämdheter om oss (med rätta) stolta humanister till rena tarvligheter som att jag, eftersom jag av vissa uppfattas se någotsånär intelligent ut (fråga mig inte varifrån vissa har fått den missuppfattningen) skulle vara duktig på matematik. Jag må vara en stjärna inom många vittomfattande områden, det kan jag blygsamt medge, men i mattens sifferomsusade galax är jag som mest en stoftpartikel av oidentifierbar materia, svävandes fritt och håglöst i världsrymdens kyliga vakuum. Tacka vet jag bokstäver, de är mer försonliga, beter sig artigare och ser sådär i största allmänhet snällare ut.
När det så var dags, efter att en lång tid suttit instängd i det akademiska elfenbenstornet, försiktigt glänta på dörren och med stapplande steg kliva ut i det skrämmande och för mig fullständigt okända “livet efter examen”, fann jag till min oerhörda förvåning – ja, bestörtning är nog inte ett för starkt ord i sammanhanget – att det inte alltid är till en konstvetares fördel att arbetsgivare och kollegor känner till denna välutbildade bakgrund. Sällan möttes jag av det väntade förakt som det är förståeligt att en sådan skattefinansierad utbildning väcker hos skattebetalare, utan det var främst med förundran över vad detta konstvetenskap var och innebar, samt (triggervarning: här kommer fördomen) förvåningen över att jag kunde göra någonting annat än att titta på tavlor, läsa böcker och föra pseudofilosofiska samtal i stearinljussken över en flaska billigt rödvin. Jag som är helnykterist!
Men den måhända värsta av alla förolämpningar jag fått utstå, kom faktiskt då jag precis skrivit in mig vid universitetet och på en fråga av en vän från gymnasiet svarade att jag till hösten skulle börja läsa musikvetenskap. Med ett förvånat skratt fick han inte ur sig mer än ordet “Du?!”, men detta ord var nog för att skapa ett ärr vars sårskorpa inte försvann förrän jag glömde bort det hela några dagar efteråt. Nu har folk snarare svårt att tro att jag kan vara något annat än akademiker. Livet alltså!
