Vi hade i alla fall tur med vädret


Man måste fokusera på de bra sakerna här i livet. Jag har en liten bok i vilken jag skriver ner tre bra saker varje kväll. Vissa dagar blir det några extra glada rader i marginalerna. Andra dagar får jag ta till tjuvknep som ”Imorgon väntas inget regn”. Lite så har det varit i helgen.

Vid den halländska kusten står ett fallfärdigt och fuktigt hus, så litet att det ryms i en handflata. Det betraktas av släkten som något av ett sommarparadis och när någon var tvungen att åka ner och se om det inför vintern anmälde jag mig och min dryga hälft som frivilliga. Romantisk weekend med långa skogspromenader och eldens knastrande i kaminen, tänkte jag. Jag packade femton böcker, tjocksockor och min alldeles oanvända svampkniv och så gav vi oss av.

nbsp;

När vi kom fram efter nio timmar i bilen stod månen redan högt på himlen. Huset såg så vekt och oförargligt ut och i den mossbeklädda gräsmattan trängdes någon slags gul skadesvamp med röda flugsvampshattar. Trötta och slitna låste vi upp, lastade in och drog i gång varmvatten och el. Sedan ställde jag upp köksdörren för att hämta in ved. nbsp;Vad jag inte räknat med var att pojkvännen skulle följa efter. Jag kastade en blick över axeln och såg som i slow motion hur han slängde igen dörren – det lilla automatiska låset klickade till och katastrofen var ett faktum. Vi var på ena sidan den låsta dörren. Nycklarna på andra.

Naturligtvis gjorde jag vad vilken ansvarsfull vuxen som helst skulle gjort. Jag ringde till mamma. Som sa att de gamla släktingarna i grannskapet ju hade en nyckel, men att de säkerligen skulle dö av hjärtstillestånd om vi knackade på mitt i natten, så det var bara inte ett alternativ.

Återstod att pröva alla fönster och dörrar. Några lister rök med och min stora kärlek hade ihjäl min bästa penna i ett försök att dyrka upp ett lås, men vi kunde bara konstatera att huset var förvånansvärt robust. nbsp;Då gav mamma med sig och ringde släkten (som inte alls sov utan satt uppe och löste korsord och ville bjuda på kaffe). En kvart senare var vi åter inne, med tända lampor, tevatten på spisen och knaster i kaminen. Då gick den första proppen.

nbsp;

Morgonen därpå vaknade vi av ett brak. Det visade sig att en badrumshylla gett upp och släppt från väggen. I en sjö av Ajax simmade tamponger, tops och gamla bräder. Bara att börja snickra. Lika bra att ta de trasiga dörrlisterna när vi ändå höll på. Tur att man håller sig med en händig karl, hann jag tänka innan jag hörde svordomar från farstubron. Listerna hade han fått fast men dörrnyckeln anno 1920 hade fastnat i låset och gått av. Kort därefter gick propp nummer två.

nbsp;

Men en sak skulle ingen ta ifrån mig: Jag skulle ut i skogen och jag skulle hitta svamp. En aktivitet jag aldrig ägnat mig åt förut, men nu hade jag min kniv, jag hade sannerligen viljan och nu jävlar skulle det bli kantarell.

Några kantareller såg vi inte men tre andra sorter fick jag med mig hem. Efter flitigt letande i olika böcker kunde jag konstatera att två var giftiga och en ”ätlig men inte särskilt god”. Någonstans här gick propp nummer tre.

”Men har ni inte hittat någon svamp i trädgården?” undrade de äldre släktingarna när jag berättade om min svampexpedition. ”Bara flugsvamp”, sa jag. ”Men där som brukar finnas så mycket kantarell.” Det var mer än jag någonsin vetat. Så jag luskammade den toviga gräsmattan, och visst. Det jag trott varit någon form av gult mögel var i själva verket två stora klungor kantarell.

Och i min lilla bok kommer mina efterlevande att kunna läsa ”Hittade superfina kantareller i trädgården”.

nbsp;

Ylva Fröjmark


Annons

Annons

Läs mer

Ergos kåsör Eric Axner-Norrman spekulerar kring de fjantiga och upphöjda som vi kallar "det studentikosa".
Eric Axner-Norrman argumenterar för att det är på modet att vara akademiker i dagens kåseri.
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman spekulerar kring universitetet som originalen och kufarnas fristad.