Om besjälade cyklar i fuskpäls

Att vara student på riktigt kräver mer än att man skriver in sig på någon lämplig institution. En riktig student behöver också ett antal attribut. Den stirriga blicken kommer av sig själv när man börjat fundera på hur mycket studieskulder man faktiskt har och insett att den där stora tentan kommit allt närmare. Overallerna vet jag ingenting om, men jag antar att de liksom växer ut på naturvetarna när de assimilerats i sin nya miljö. Filosofistudenternas uniform är svart. På dessa attribut kan man med lite träning lätt skilja ut vilken person som hör hemma på vilken institution. Men en sak verkar alla ha gemensamt: Jag talar om studentens trognaste vän: cykeln.

Efter mitt inträde i universitetets värld har min syn på cykeln förändrats radikalt. Från att ha varit ett billigt fortskaffningsmedel förvandlades cykeln till en pålitlig, trogen och högt skattad kamrat. Tillsammans har vi kämpat oss fram i motvinden, vi har kryssat mellan morrande bilar och med andan i halsen slirat iväg på glashala vintervägar. Min cykel, som för övrigt heter Svarten, har varit mitt trogna sällskap på såväl ångestfärder mot tentalokalen som nattliga äventyr efter kvällar på nation.

I början trodde jag att jag var rätt ensam om att ha en så nära relation till min cykel. Och när jag kom på mig själv med att klappa Svarten på sadeln när jag lämnat honom i stället började jag på allvar fundera på om relationen var sund. Men sedan jag hörde talas om en kompis till en kompis som alltid ställde sin cykel bredvid en cykel av motsatt kön ( ) så att den skulle ha någon att umgås med, förstod jag att jag var långt ifrån ensam.

Ingenstans har jag stött på så tappra cyklister som i Uppsala. Långt efter det att jag själv gett efter för bussens frestelser trampade sig några tappra få fram genom snödrivor och oplogade vägbanor. Jag tror att varje nationalistisk Uppsalafarbror skulle ha rörts i sitt 1800-talshjärta om han fått bevittna detta hjältemod hos sina efterkommande.

Precis som studenterna själva har deras cyklar också utpräglade särdrag och kännemärken. Jag och Svarten har stött på ett tigerrandigt exemplar, en mjukt skogsgrön rackare med mönster av små flugsvampar och en underbart hippiebetonad sak med vänliga 70-talsblommor längs hela sin stabila ram. Fast det märkligaste jag stött på i det här sammanhanget var nog cykeln som var helt klädd i lång rödbrun fuskpäls. Den hade säkert sett tuff ut i ett upplyst designerskyltfönster, men lutad mot en lyktstolpe och genomblöt av novemberregnet såg den mest sorglig ut. Jag kan bara hoppas att dess ägare kom och hämtade in den i värmen så småningom.
Ja, var skulle vi ha varit utan cykeln? Inte i Uppsala i alla fall, för utan cyklande studenter ingen riktig universitetsstad. Nu ska jag gå och säga god natt till Svarten.