Ve, dubbelve och engelskans dablju
Det enkla svaret på frågan är att Wallin ska stå före Vygotskij. W har nämligen ingen egen plats i den svenska versionen av det latinska alfabetet utan utgör bara en variant av v, liksom ü utgör en variant av y. I svenska uppslagsverk, lexikon, litteraturlistor och annat som är alfabetiskt ordnat sorteras v och w som samma bokstav. Om man t.ex. letar i en svensk telefonkatalog ser man att placeringen av Vesterlund och Westerlund avgörs av förnamnens begynnelsebokstav, inte av efternamnens stavning.
I svenskan används w i dag bara i namn och i lånord. Men under det senaste decenniet har w genom engelskans starka inflytande blivit allt synligare - tänk bara på hur ofta vi skriver www. När vi läser ut förkortningen på svenska säger vi dock oftast veveve, inte dubbelve och inte heller dabljudabljudablju.
Den som läser engelsk kurslitteratur och slår i engelska lexikon lär sig snabbt att w i engelskan har sin egen plats i alfabetet, efter v. Skälet till att engelskan (och tyskan) skiljer mellan v och w är förstås att bokstäverna där motsvaras av helt olika ljud. Så är det ju inte i svenskan. Typiska fel i svenskt uttal av engelska är just sammanblandningar av v (som i very) och w (som i wonderful).
I riktigt gamla svenska texter träffar man på mängder av w. Då användes nämligen u, v och w omväxlande för både vokal- och konsonantljud. Man skrev t.ex. vnder och hws i stället för under och hus. Småningom kom u att beteckna ett vokalljud, och w ersattes efterhand med v. Men ännu en bra bit in på 1800-talet förekommer w. Psalmdiktaren Johan Olof Wallin skriver t.ex. weta och wän.
I Finland och Norge har man, kanske under inflytande från engelskan, gett w en egen plats i alfabetet, efter v. Borde vi följa deras exempel? Eller spelar det ingen roll hur vi i dag ordnar det svenska alfabetet? Kanske inte, om man ser på världen med bevarat sinne för proportioner. Men också små förändringar säger något om de starka strömmarna under ytan. Och just nu är det engelskan som har makten.
