Emo-tjejens återkomst
Jag är frustrerad. Arg. Förkrossad. Machine gun Kelly och Willow har släppt en låt med titeln “Emo girl”. Tio år för sent.
När Olivia Rodrigo släppte sin låt “good 4 u” och väckte spekulationer om att den var snarlik den ikoniska dängan “Misery business” av Paramore visste jag att det var på väg att ske. Emostilen kommer göra en comeback. Avril Lavigne har väckts ur sin dvala och ser ca tio år yngre ut än vad hon gjorde för tio år sedan. Ångestfyllda tonåringar har slängt på sig lågmidjade jeans och eyelinern målas tjockare för var dag som går.
Jag är så glad för deras skull. Att framställa sig som en liten blond fjortis men kunna känna sig i alla fall liiite alternativ genom att lyssna på smala killar med snelugg sjunga om hur skit de mår var ändå helt otroligt. Att få återuppleva det som vuxen är jag evinnerligt taggad på. Vad har egentligen dagens deprimerade tonåringar sökt sig till? TikTok? Camila Cabello? Nej det måste vara fruktansvärt att inte kunna dagdrömma om Kellin Quinn (om ni inte hört if you can’t hang, in och lyssna genast) medan man piercar sig som en “lite kul grej” i flickrummet för att dämpa sin tonåriga angst. Jag hoppas också på en comeback av den markanta statusuppdelningen illustrerad i varenda tonårsfilm från nollnolltalet där det finns tre personlighetstyper att välja mellan: emo, fjortis eller tönt. Men vi kan alla vara vänner ändå. Idag har jag bilden av att varenda en är en mini-wannabeinfluencer och att det numera bara är renodlade håshare som hänger på plattan. Men vad fan vet jag? Är ju praktiskt taget pensionär.
"Att bli vuxen verkar vara att skratta åt hur sjukt löjlig man såg ut för 10 år sedan, bara för att se samma bild hamna på coolaste tonårstjejens pinterestboard."
Det är en spännande upplevelse att sitta på åskådarbänken och se på då tonåringar “upptäcker” trender som jag själv har sett komma och gå. Kanske drabbas tjugotvååriga jag av lite åldersnoja. Men tro fan att jag kommer stå i min studentlägenhet och headbanga till Avril Lavignes nya album i smyg ändå. Om man inte får blicka tillbaka nostalgiskt på vem man var när man än inte hade blivit någon tror jag livet blir urtrist. Jag känner att jag vill sätta mig i en gungstol och förklara för dem hur det var på “den gamla goda tiden” och hur mitt egna emo-uppvaknande såg ut. Denna helt triviala tanke är jag inte den första att ha, det är en lång kö av gungstolar bakom mig med generationer som väntar på att förklara för mig hur detta kändes för dem. Att bli vuxen verkar vara att skratta åt hur sjukt löjlig man såg ut för 10 år sedan, bara för att se samma bild hamna på coolaste tonårstjejens pinterestboard.
Det säger nog sig självt att den tolvåring som lyssnade på “Welcome to the black parade” tjugofem gånger om dagen kanske inte mådde sådär toppenbra. Men jag har kommit till insikt att mamma, det var inte bara en fas. Den pop-punkiga emomusiken återkommer genom alla stadier i livet för det helt enkelt är en otrolig musikgenre. Jag är så sjukt avis på den elvaåring som ska komma tillbaka till skolan efter att ha “förändrats” och då får ha Emo girl dunkandes i sina airpods. Jag stöttar er något enormt. Men kom ihåg; Att skaffa en tatuering för tidigt är aldrig en bra idé.
Emogrl4lyfe ^w^
Tidigare krönikor av Ellen Cavallin:
