En egen vrå i världen
Den första veckan sov jag, likt en levande dammråtta, på en kompis golv i Salabacke. (Jag minns ännu min stackars ordningsamma väns irriterade rynka i pannan när hon för miljonte gången snubblade över mitt slarvigt utplacerade pick och pack.) Sedan fick jag flytta in i ett rum i en lägenhet i Flogsta. Hyran jag betalade kan bara beskrivas som skyhög. Min landlady var affärskvinna ut i fingerspetsarna och hon resonerade som så, att det är väl klart att hon tar bra betalt när det finns folk som är villiga att betala. Och i de desperata studenternas Uppsala finns det alltid det.
I förra numret av Ergo kunde man läsa att tusen planerade studentbostäder i Uppsala kanske inte kommer att byggas, på grund av byråkrati av det mest idiotiska slag. Detta är förstås en tragedi. Det har sagts många gånger förr, men det tål att sägas igen: alla har rätt till en vettig bostad till ett vettigt pris Ingen ska behöva betala ockerhyror eller utnyttja sina kompisars gästfrihet i flera månader eller bo kvar hos sina föräldrar mot sin (och föräldrarnas) vilja. Det är för sorgligt när man måste välja mellan ruinerad ekonomi och fördärvade människorelationer.
Själv står jag just nu i beråd att flytta, för fjärde gången inom Uppsalas gränser. Jag kan nästan inte tänka på något annat. Det är en väldans massa grejer som ska packas ner eller ännu hellre slängas bort. Man måste stålsätta sig, man får inte hänfalla till sentimentalitet. Tokroliga tidningsurklipp åker i soptunnan, liksom teckningar, plastfigurer och pruttkuddar.
Inte kan man spara en neonrosa studsboll eller en Kinderäggs-leksak i all evighet bara för att man fått den i present av en skojfrisk kursare år 2000.
En flytt innebär alltid ett visst mått av grubblerier. Förutom spara-eller-slänga-problematiken snurrar många andra tankar i skallen: tänk om vi inte trivs, tänk om grannarna är psykopater, tänk om det bara kommer kallvatten ur duschen, tänk om huset är fullt av mördarmögel. Men mitt i ångesten infinner sig ändå en känsla av lycka och nåd. Efter år av trångboddhet ska jag ska få ett nytt fint hem Och det betyder så mycket. Jag tror att ett eget, trivsamt hem är bland det allra viktigaste för individens trygghetskänsla, välbefinnande och personliga utveckling. Mitt hem är min borg, egen härd guld värd, borta bra men hemma bäst, hem ljuva hem... ja, ni fattar poängen. Detta är en glädje som alla borde få uppleva. Att spara in på bostäder är hjärtlöst vansinne.
