Hemvändande, hatkärlek

Ni som kommer från små hålor vet nog vad jag pratar om. Man flyttar till Lärdomsstaden, börjar plugga på universitetet, lär sig en massa fantastiska saker, utvecklas som människa. Sedan återvänder man till hembygden och ser den välbekanta miljön med nya ögon och känner lukten från pappersbruket med nya näsborrar.
Småstaden är ett eget litet universum. På lördagskvällarna kör man runt torget i ett ändlöst, bensinslukande gaturally. Ibland kommer lantisarna från de närbelägna byarna åkande på traktor för att mucka gräl. De som inte bryr sig om motorer sitter antingen och super i någon skitig replokal eller bakar pizza med käcka kristna ungdomar i församlingshemmet. På lokaltidningens förstasida kan man flera dagar i sträck följa historien om en förrymd papegoja som fastnat i ett träd. (Till och med brandkårens längsta stege var för kort, pippin frös till sist ihjäl i talltoppen.) På insändarsidan härjar konservativa skribenter med bibelord som vapen.
Som hemvändare inser man snabbt att den praktiska nyttan av ens nyförvärvade kunskaper om strukturalistisk litteraturteori eller molekylär genetik är ganska begränsad. Vad gör man med en fil.kand. i nordiska språk när topplockspackningen måste bytas ut för femtusen spänn? Och om man trodde att ens flashiga utbildning skulle imponera på gamla kompisar får man tji - de som stannade kvar för att jobba på fabrik eller verkstad har nämligen stora hus och mercedesar och fruar och män och barn vid det här laget. Ens eget korridorsliv kan plötsligt te sig ganska torftigt i jämförelse.
Kanske känner man också att man har vuxit ur sin dialekt. Att man inte kan prata om det nya som man lärt sig, för att orden helt enkelt saknas på nejdens mål. Talet stockar sig i halsen och ut kommer en rörig rotvälska, och snart vet man inte längre vem man är. Och så sitter man där med sin splittrade själ och sin underliga hatkärlek och undrar var man egentligen hör hemma.
Denna typ av identitetskris har en tendens att hålla i sig livet ut, så om du lider av den, ta för all del och vänd den till något vettigt. Med hjälp av den kreativitet som de flesta småstadsbor av nödtvång besitter (eftersom det fanns så lite att göra i hemstaden) kan man till exempel skriva en svart, cynisk utvecklingsroman eller göra en succéfilm som borrar sig rakt in i svenska folkets hjärterötter. Lycka till