Nytta versus nöje
Varför, undrar folk, vill han lära sig en massa språk som ingen pratar, språk som inte kan användas till något vettigt? Wikander vidhåller att dessa skeptiker inte vill förstå att den definition av värde och nytta som är spridd i vårt nutida post-post-postmoderna västerländska samhälle inte är den enda.
Alltså: gamla språk har ett värde i sig. Vi snackar kunskap för kunskapens egen skull. Lärdomslycka. Att riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad och elegant böjningsform kan faktiskt vara en nästan oanständig njutning.
Visst är det väl sorgligt att denna typ av tankegångar idag ter sig nästan lika urmodiga som de utdöda språken själva? Det hårda klimatet på arbetsmarknaden har lett till ett utpräglat nytto- och lönsamhetstänkande. Ibland känns det rentav som att allmänbildning anses vara förlegat, onödigt. Studier ses inte som ett självändamål, utan allenast som en väg till ett bra jobb. De romantiska blådårar som ändå väljer att flumma runt och läsa spridda kurser i kulturantropologi och idéhistoria får ofta efter avslutad utbildning nöja sig med att jobba i kassan på ICA, om de nu inte tillhör den lilla exklusiva elit (typ Ola Wikander) som får möjlighet att forska, och därmed stanna kvar i den akademiska världens varma, sköna sköte livet ut.
Så hur ska man egentligen tänka när man stakar sin väg fram i studielivet? Ska man, för att använda schlagerterminologi, lyssna till sitt hjärta som vet vad man känner? Eller ska man tänka strategiskt? Om man väljer det senare alternativet bör man, enligt Högskoleverkets nya prognosrapport, satsa på att bli fritidspedagog, förskollärare, receptarie, tandläkare eller läkare. (Ja, idealet är förstås att kunna kombinera nytta och nöje, så om du, kära läsare, råkar hysa en innerlig passion för exempelvis odontologi så ber jag att få gratulera å det varmaste )
Själv har jag gått den osäkra vägen, jag-pluggar-det-som-intresserar-mig-trots-att-det-blir-svårt-att-få-jobb-vägen. Med facit i hand får jag medge att jag har varit lite för kaxig, lite för naiv. Det visar sig nu att verklighetens raka höger gör oväntat ont.
Ångrar jag mig? Det vet jag inte än. Men jag vet att jag ångrar att jag inte stannade upp oftare under resans gång och frågade mig vad jag håller på med och vart jag är på väg.
