Om valdeltagande
Nu närmar sig kårvalet, och med anledning därav tänkte jag bjussa på en liten valrelaterad anekdot från mitt eget liv:
Det var en grådaskig vårdag år 2002. Jag hade varit på en föreläsning på det-som-då-hette-SVC och skulle nu gå hem. När jag kom släntrande genom Engelska parken fick jag se ett litet rödvitt tält som, förstod jag, hade något med kårvalet att göra. Några meter framför tältet stod en fotograf och fipplade med sin kamera. För att komma förbi skulle jag bli tvungen att passera mellan honom och hans motiv, det vill säga tältet, och taktfull som jag är ville jag förstås inte förstöra bilden. Således stannade jag till när jag kom fram. Men fotografen sa knalla på du bara, så jag gick hastigt vidare.
Döm om min förvåning när jag nästa dag fick se en välbekant nuna på första sidan i UNT. Jodå, det var ju undertecknad som med långa steg och ett urskuldande leende knatade förbi det lilla tältet i parken. Den stora, feta bildtexten löd: Vallokalen där de flesta går förbi. Visst kunde jag se den komiska sidan av det hela, men samtidigt blev jag väldigt arg, för jag hade de facto röstat i kårvalet flera dagar tidigare. Ändå hade jag nu blivit studenten som gav soffliggarna ett ansikte
Det kändes surt, för jag har alltid funnit valskolkande ytterst provocerande. Nu kan jag väl inte precis påstå att jag någonsin har varit speciellt engagerad just i Uppsala studentkår, men det är en principsak: får man rösta så ska man göra det. Demokrati innebär inte bara att man får åtnjuta en massa härliga rättigheter, det innebär också att man har vissa skyldigheter. Jag brukar säga att man är skyldig att rösta för att göra sig förtjänt av rätten till att klaga och kritisera. Om man inte ens har försökt påverka så får man faktiskt vara tyst.
Förbluffande ofta hör man folk säga att de inte kunnat rösta eftersom de inte fått tillräckligt mycket information (detta gäller val på alla nivåer). Men vad förväntar de sig egentligen? Att informationen ska komma flygande av sig själv raka vägen in i deras hjärnor, utan att de behöver lyfta ett lillfinger ens en gång? Enligt min erfarenhet finns det oftast en uppsjö av upplysande material, och det tar faktiskt inte så jättelänge att läsa igenom några broschyrer och bestämma sig för ett alternativ som låter något så när vettigt. Så gå nu för all del och rösta
Men hur, undrar ni, slutade historien om det penibla fotot i UNT? Tja, jag skrev till dem att jag inte uppskattade att bli plåtad i smyg för att sedan framställas som nonchalansens galjonsfigur, och jag förväntade mig en ursäkt i tidningen. Men någon sådan kom aldrig. Jag fick faktiskt inget svar alls. Ibland är det inte så lätt att göra sin röst hörd här i världen - men man måste ju försöka i alla fall.
