Inflation i ångest
En gång i mitt liv har jag varit orakel. Händelsen utspelade sig på litteraturvetenskap A då jag tilldelades min första hemuppgift, att analysera en valfri dikt. Som av en plötslig ingivelse valde jag Pär Lagerkvists titeldikt ur diktsamlingen Ångest från 1916. Ångest, ångest är min arvedel,/ min strupes sår,/ mitt hjärtas skri i världen. Ett enormt välkänt verk om att förtvivlat gripa efter livslust i ett konstant mörker. Fantasilöst val, säger den poesikunnige läsaren. Profetisk blick, säger jag Ingen dikt kunde nämligen ha varit mer talande för den kommande tiden i Uppsala. För aldrig har jag befunnit mig i ett sammanhang där ordet ångest använts så ofta som just här bland studenterna. I mitt val av dikt låg alltså en kvalificerad spådom. Det måste verkligen beklagas att jag inte siade om något litet muntrare, när jag nu för en gång i livet fick bebåda framtid.
Dagligen hör jag ångest nämnas i samband med allt från arbete till kärleksliv och utbildning. Vi har bostadsångest, framtidsångest, tentaångest, bakfylleångest, tjockångest. Och som om det inte vore tillräckligt används ordet i kombination med allt ifrån konsumtion till relationer och matlagning. - Hur mår du? - Bra, men jag har litet ångest över... (fyll i valfritt ord). Känns konversationsmallen igen?
När allting verkar leda till oro och stress finns anledning att fråga sig varför. Är det kanske det individualistiska projektet där vi är vår egen lyckas smed som tynger våra sinnen? Leder vår förmodade frihet och stora ansvar till dessa ständiga kval? Oavsett vilket kan man ju undra om det är definitionen på begreppet ångest som är det verkliga problemet. Kanske skulle det lika väl kunna vara kriterierna för vad det innebär att vara ångestbefriad som är orimligt många. För vilka krav ställer vi egentligen på vårt vardagliga välbefinnande? Ryms ingen tråkighet eller motgång?
Att dela med sig av sina vardagsvåndor är måhända förtroligt och fint, men när just termen ångest används har jag tyvärr svårt att ta tillståndet på allvar. Ångest över städningen säger du, men vad menar du egentligen? Att det är lite trist att dammsuga? Jag måste få veta, är förekomsten av ångest ett tecken på strukturell ohälsa bland studenterna eller ett modeord bland gnällspikar?
Ångest hör till livet läser jag på sjukvårdsrådgivningens hemsida. Det är svårt att säga emot. Så ofta som ordet nämns betecknar det snart ett normaltillstånd.
Ångest, ångest är vår arvedel, vår strupes nudelsoppa, vårt hjärtas skri i korridoren. Är studenttiden verkligen så mörkermättad som det ständiga upprepandet av ordet ångest indikerar?
