Harrison Ford spelar död

Min morfar dog i veckan, och - ni vet - man sitter där vid sängen. Inte särskilt sorgligt alls, han var nästan 90 bast och har säkert haft ett bra liv. Det ska ju sägas farväl så man åker till servicehuset eller äldreboendet eller emeritusresidenset eller Motellet för Mycket Mogen Medelålder eller annan aktuell eufemism för just den russinlåda i vilken just min morfar valt att tillbringa sin ålders höst. Och man sitter där vid sängen. Och tänker på Harrison Ford.
Allvarligt talat, jag kunde inte få honom ur huvudet. Min döda morfar påminde så mycket om denna det subtila skådespelets mästare att det var läskigt.
Såg ni Misstänkt för mord häromveckan på ettan? Alltså, Harrison Ford, vad ska man säga... Det händer ju att det raljeras över bristen på uttrycksmedel hos mediokra skådisar. Men Mr. F har ett ansiktsuttryck. Det funkade bra med Han Solo på 70-talet och, ja... Varför ändra ett vinnande koncept? Han kör benhårt med sin fixerade grimas.
När han faderligt rufsar den outhärdligt lillgamla sonens kalufs. När det blonda bombnedslaget flashar bröna inne på kontoret. När hustrun fäller den bedragnas bittra tårar framför honom. När bombnedslaget visar sig vara mentalt sett lika mycket under kontroll som en syratrippad Sverker Olofsson. När hans bäste vän anhåller honom för att brutalt ha sexmördat älskarinnan med en rostig hammare. Inte ens ett höjt litet ögonbryn. Ständigt samma obegripligt nollställda uppsyn. Och man sitter där i soffan, hela tiden fullt övertygad om att hans nästa replik ska vara: Vem är jag och vart är jag på väg?

I alla fall. Jag sitter där vid sängen, och personalen berättar om hur charmig och trevlig han var. Yeah, right. De kände honom inte, jag kände honom inte heller, men min mormor lämnade honom för att han inte gick att leva med. Det var inte så vanligt på 40-talet, men hon dumpade honom. Två gånger. Efter första gången tog hon tillbaka honom av medkänsla. Han kom hem en dag och hittade sin pappa hängandes i taknocken. På begravningen tyckte mormor synd om morfar. Därefter blev hon gravid med min mamma.
Så. Om min gammelmorfar inte hade hängt sig så är vi rätt många som aldrig skulle fått chansen att chockerat blinka upp mot förlossningsavdelningens neonljus, växa oss stora och titta på Harrison Ford medan popcornen växer i munnen i avsmak för en moralfilosofi som bygger på att det rent dramaturgiskt är helt okej att slå ihjäl människor utan att publiken kräver förlösning, av den enda anledningen att de inte personifierar nämnda moral. Det ger lite perspektiv på tillvaron.
Mormor har berättat i ett frispråkigt ögonblick precis exakt och fullkomligt, utan någon osäkerhetsmarginal, hur mycket hon inte ville ha barnet. Eftersom abort inte var ett alternativ i 40-talets Sverige så körde hon med morfars motorcykel över syllarna på järnvägsspåren, för att skaka av sig fostret. Det var andra tider då.
Vi sitter där vid sängen då tanken kommer till mig. Vi föds, tänkte jag. Alla människor kliver på tåget, gör sina val i bistron, njuter av utsikten. Fullständigt medvetna om vad varje skarvdunk leder oss närmre till: Slutstation. Avstigning för samtliga resenärer, särskild plattform saknas. Det rör oss inte i ryggen. Vi lutar oss bekvämt tillbaka, vinkar åt dem som redan klivit av, sluter ögonen. Och ler.